Faktum är att jag planerar lite inför framtiden, min flytt och hur jag kan göra din plats fin när jag flyttat, jag måste ta med dina stenar och din ros till nya stället och så hoppas jag att den kommer trivas där för här verkar den ha tagit sig bra. Väntar på att maten skall bli klar, ja potatisen var segkokt så det är den jag väntar på så att maken får mat innan jobbet, han har ett arbetspass från fyra till tio i kväll, själv har jag sökt en del jobb idag igen, måste finna mig ett jobb, har försökt att komma på plats i Adeccos cv-bas men herregud vad svårt att söka ett specifikt jobb som jag ville göra, att de skall krångla till allt så, en e-post är väl toppen att ansöka på, oavsett det jobb jag letade efter fann jag inte alls nåja nu har jag skrivit till dem så får vi se vad det kan bli av det hela. Det är väl inte värt att höja sina förväntningar för de allra flesta arbetsgivare bemödar sig inte ens med att svara i dagens läge, kasst nog.

Jag har fått massor gjort, mat i magen och  den blev jättegod gjorde en krämig sås på mjukost "Vitlök & örter" och lätt matlagningsgrädde, bräserade salladslökar med lite socker på dem och kokte torsk och potatis, som maken sa det hade varit fulländat med ett par morotsstavar på sidan för färgens skull, men det smakade toppen. Kim älskade vår matlagning, ja alla gjorde ju det så det är lite roligt jag menar vi har hat gott betyg i barnen med våran matlagning, de är ju annars riktigt bra kritiker. Saknar Kim, hans ständiga fråga vad blir det för mat som det var då han bodde hemma, glädjen över då vi alla satt tillsammans och åt vår middag. Varför kan det inte bara sluta göra så förtvivlat ont inom mig, det är för jobbigt att hela tiden må så här, jag undrar om tiden kommer att göra det lättare, klart det har ju blivit lättare redan, men jag menar lättare än nu för det är egentligen inte lätt. Jag svamlar. Jag är trött, känns inte som om jag sovit men jag har ju gjort det, har självmant tagit initiativet att försöka sova utan kvällsmedicinen i två dagar och det har gått bra vilket är skönt, har haft en förmåga att bli seg av den långt in på dagen och kan jag sova utan så känns ju det jättebra får se hur länge det går. Ett annat skäl är att jag vill drömma och tabletterna tar bort allt från mitt minne jag kommer inte ihåg en enda dröm eller om jag ens drömt något, ja det kan jag ju inte veta men chansen att drömma och att kanske se dig i drömmens värld är större utan mediciner som döver sinnet på natten så jag försöker med det, jag behöver se dig någonstans hjärtat.

Tiden går, bara rusar på som ett snälltåg men jag känner det som att jag inte kommer någon vart alls, jag är så ledsen hela tiden, så nedstämd och jag klarar inte av att ta till mig det vackra utanför som jag brukat göra, jag vet att du inte hade velat ta bort det ifrån mig eftersom det var den konstnärliga ådra vi båda delade med varandra. Helvete jag vill inte acceptera att du är borta ändå måste jag göra det. Jag bär orden inom mig " Det blir bra mamma, det blir bra" jag kan nästan höra din röst säga dem, är det inte konstigt, jag sniffade på din parfym igår för att minnas hur gott du brukade lukta, jag kunde blunda och se dig, det var bara kramen som fattades. Herregud vad jag saknar dig, jag är amputerad inte kroppsligen men själsligen och det är en del man aldrig någonsin kan ge mig tillbaka, det är den värsta amputation som finns och en jag inte vill lära mig leva med. Den gör ont hela tiden. Jag vet inte vad jag vill uppnå med att plåga mig så som jag gör, det bara sker och jag klarar inte  att styra det. Jag är en bit på väg nu men långt ifrån framme vid framtiden, men Gud ska veta att jag försöker, jag sår små frön och hoppas de ska gro så att jag kan greppa tag i dem för att ta mig vidare. Älskade lilla ängel, skydda mig nu, finns vid min sida, smek min kind för jag behöver det, jag behöver dig så mycket just nu...

Mamma

Jättesnygg skinnjacka aldrig använd av märket Baby Phat, svart med huva. Se bild.

st: 2XL

Inköpspriset var 2500 sek men då jag inte gick i den så har den hängt och nu har jag bestämt att sälja den. Riktigt snygg  med ett vrakpris på 1800 kr

PASSA PÅ!

Ja då sålde vi westernsadeln idag så nu ligger inte den och dräller mera och vi är hela 1000 kr rikare, bara 4000 back på den, men thats life. ingen vidare affärskvinna men vad gör man när man inte har till hyra eller något annat, det går åt helvete så är det. Snart kommer herrfogde och ska göra sitt så kan man packa ihop skiten sen. Trött på att ha det så här nu.  Idag tog jag beslutet att inte gå till kuratorn längre, jag vet inte vad det är men det tog emot, kändes fel det blev ingen bra kontakt så jag sa ifrån mig allt, orkar inte gå dit och prata, vill inte prata alls just nu så så blev det i alla fall, har skickat återbud på mail så jag slipper några vidare diskussioner. har packat paket som skall postas och så har jag lagt ut lite mera ljudböcker som jag skall försöka sälja av blir ju någon krona för dem i alla fall, ja mycket mer finns inte att sälja av som är billigt nog att skicka per post. Tänker tillbaka på den bekymmerslösa tiden då vi alla bodde i Molkom och hade fullt upp med barnen och trädgården, vi hade varandra och alla var nöjda, så gick firman i kras och vi hamnade där vi är idag, barnen spridda och skulder, drömhuset borta och Kim död. Känns som en evighet sedan allt var så fint och nu ska vi snart flytta igen och för vilken gång i räkningen vet jag inte, har inte gått att rota oss någonstans tycks det som och nu är det fruktansvärt svårt att finna ro i själen, hade jag fått välja flyttade jag i morgon men vi har inte pengar till det så vi måste vänta, men det hade varit skönt att ge sig av, bryta de banor som infunnit sig i mitt liv. Jag tror faktiskt att just denna flytten är den som kan ge mig liv igen, ett hopp om en framtid, konstig sak att säga men jag känner det så inom mig för i det här huset har jag bara andats sorg. Tänk om man kunde resa tillbaka i tiden, få göra om sådant som är fel, hämta tillbaka Kim. Ja det kostar faktiskt ingenting att drömma, men jag är så klar över hur jag vill att mitt liv ska se ut i framtiden. Hörde ni framtiden? Vilket märkligt ord, känns främmande så fyllt av rädsla men på samma gång så är det ett litet hopp. Jag ska prioritera MIG, att känna mig nöjd med mig själv och att må bra inombords för om jag mår bra så mår de runt mig bra <3 Det ligger så mycket tankar bakom mina ord, jag har tänkt så mycket den tid som nu gått förbi, jag är livrädd för en framtid utan Kim men jag är 47 år och det är dags att ta vara på livet, det som är kvar att sakna min son kommer jag alltid att göra, jag vet nu att det finns inget sätt att fly verkligheten, inget sätt att sluta känna sorgen, att känna saknaden så mitt enda sätt att överleva är att acceptera att det är så, annars kommer jag inte klara av det här. I snart 5 månader har jag suttit här och mått dåligt, saknat och sörjt och faktiskt knappt tänkt en enda tanke där Kim inte varit i fokus. Jag älskar min son men jag vet att han inte skulle acceptera att jag gav uppp mitt liv som jag gjort, han var mer än det. Resultatet av självmordet är inget han någonsin kunnat räkna med, han ville ingen av oss illa, han älskade oss. Jag vet ju det, jag vet det längst här inne i mitt inre så han skulle bli ledsen om han såg mig nu, hur jag blivit, hur jag saknar honom. Hur mitt liv har stannat... Men jag har försökt att hålla mig uppe, jag har försökt att se meningen med livet för att kunna stanna är det att vara stark? Jag vet inte men jag har bestämt mig för att försöka leva utan att du finns med även om det gör ont i varje fiber av min kropp att göra det.

Jag ska göra någonting bra, något som håller dig kvar i minnet hos oss alla för jag älskar dig så mycket min goa grabb och saknaden finns där för alltid och förenar oss två. Vi är länkade samman sedan du blev till och inte ens döden kan ta dig ifrån mig, du är min son ändå....

Älskar dig Kimpan. <3 Alla världens kramar sänder jag dig.

Mamma

Jag fick knappt upp ytterdörren idag så blåser det vi har verkligen fått oss en storm. Fick kontrakten för att skriva på dem igår och idag ska vi säga upp oss här, känns vemodigt men på samma gång skönt för vi slipper slita så med att få ihop till vinterns boende och så slipper man ha någon som knallar runt där vi bor hela tiden. I dag har hyresvärden fått sin efterlängtade grävling i fällan som han satt ut så nu återstår väl bara att döda den skulle jag tro, den bodde visst under lillstugan men jag är glad att den är borta så det inte händer Ramsay någonting innan vi flyttar, för er som undrar så är Ramsay min kattkille och han är nu 2,5 år gammal ingen kelgris precis men söt som rackaren, han gosar på sina villkor men det är okej för mig. Han har så mycket roliga egenheter som att tigga ost och då vi äter glass brukar han nästan komma upp i glasskålen för att få.

  Han älskade att ligga mellan de datorer vi hade för då kom det härlig värme från fläktarna.

Kim älskade djuren, Buddy våran Rottweiler var han stora kärlek och jag vet att han ständigt pratade om honom, när han flyttade ville han låna honom men jag sa nej, en av de saker som jag har ångest över idag, för vad hade det gjort om han fått ha honom en dag då och då, ja för sent att tänka på nu i alla fall så kanske bättre att försöka låta bli, men det är små saker som gör så förtvivlat ont inombords. Vad jag tänkte berätta var ju att han var en riktig djurvän, han hade en egen hund där han bodde men tjejen som gav honom den tog den tillbaka hela tiden så jag tror det var en av de saker som gjorde att han gav upp till slut, han hade ju AS och att behandlas som han blev gjorde att han tog mycket hårt vid sig av det, men det var väl ett sätt att straffa ut honom då han inte direkt gjorde som han blev tillsagd. Varför visste jag ingenting innan han dog, varför är det så att det krupit fram så mycket fulheter i efterhand, jag förstår verkligen inte hur man kunde vara medvetet elak mot min son för han var en riktigt kramgo och mjuk kille om mna tog honom på rätt sätt, visst hade han dagar som var upp och dagar som var ned men i grund och botten var han så underbart snäll och rar. Önskar jag vetat när han levde hur han behandlades, nu kan jag bara gråta över att det skett, att livet var så jävligt att det tog min son ifrån mig, att han tyckte att ingenting var värt någonting mer.

När jag tänker på honom den förändring som skedde inom honom, depressionen han drabbades av och att han inte bad om hjälp, skämdes han för att säga mig hur det var? Jag vet att jag tänker för mycket, jag vet att jag tar på mig en skuld som inte är min, men till viss del har jag det ändå. Åh hatar att känna det så, det sliter så på mitt inre och saknaden, en evig plåga som ligger inombords. Hör mig Kim: Jag älskar dig, förstår du nu hur livet är utan dig? Förstår du att jag vill du skall vara med mig?

Jag önskar jag vore lika säker nu som jag varit innan din död på att det finns en fortsättning, jag hade behövt den starka tron nu, men jag är inte längre övertygad om någonting och du lärde mig en viktig sak med din död. Att aldrig någonsin ta något förgivet, vet du att det är blandat med rädsla att inte kunna göra det, man känner sig inte lika trygg längre Kim.

Jag drömmer ständigt om ett sätt att kunna se dig igen att känna din närhet för jag behöver det, mitt inre skriker efter dig älskade hjärtat men jag kan inget göra, jag finner ingen stege lång nog att ta mig dit upp, men om jag går ut idag kanske jag kan blåsa ända upp till dig. Saknar dig, tomheten slår runt i mitt inre, känslan av att inte orka känna glädje utan att bara vara att bara existera och inget mera, jag är inte stark, eller jag är kanske det som orkar vara kvar, jag vet inte jag har inga svar, jag är bara TOM.

Fått en del gjort idag, har kört bort allt skräp ifrån förrådet, trasiga flyttkartonger etc så nu är det bara att börja packa när fogden varit på besök, ska bli så skönt då det är gjort så man kan få vara ifred sedan, jag har dammsugit ur bilen efter körandet och så har jag tvättat av framrutan så nu kanske man ser ut genom den nästa gång man ska ut med bilen, när dammsugaren ändå var framme så tog jag golven på nedervåningen också det behövdes för det var fullt av hundhår liggande över allt, men nu är det borta. Energi, vet inte vart det kom ifrån men jag hade den en stund, tål inget heller för svetten lackar direkt, bara rinner när jag gör något men ja det är ju bara att tvätta av sig, måste göra något med vikten nu detta går inte längre orkar ju absolut ingenting. Lyxade till tillvaron lite idag och fyllde Boxer-kortet med 1 månad för 275 kronor så nu finns det teve att titta på i en månad.

Jag ska ta och läsa en del nu så jag kan fortsätta med boken igen, behöver ta in en del fakta så jag inte famlar i mörkret då jag skriver man vill ju att det skall vara korrekt och en del saker är så lätt att glömma medan andra ligger klart i minnet. Jag är fortfarande väldigt trött och sliten och har ett jädra dåligt minne, men det är väl så att det tar energi ur kroppen då man saknar, inget att jaga upp sig för bara att slita vidare i alla fall och så får man hoppas att minnet bättrar på sig. Känns bara så irriterande att inte komma ihåg saker, har varit sådan sedan du dog "Dum i huvudet" ja det är så det känns vissa stunder, tydligen finns det med i bilden över depression.

Det känns i alla fall bra att ha tagit itu med sopkörningen så det inte ligger kvar till sist för man har inte lust att ta itu med sådant när man flyttar, då har man fullt upp med att packa, städa och packa upp igen.

Jag såg en kille komma ut från butiken idag med T-shirt och skjorta som du brukade gå, det gjorde så ont och som vanligt spelade hjärnan ett spratt för en liten secund trodde jag det var du, tills jag kom ihåg  hur det är, önskar att jag slapp minnas hur det är..Saknar dig mitt älskade lilla hjärta <3 Mamma

Ja då har jag suttit och packat paket för att få iväg alla betalda paket idag, ja det är ju inte var dag man far in till Sunne blir ju en mils väg var gång så det får liksom bli när det blivit ett gäng som ska postas. Solen skiner idag men det blåser, jag var uppe tidigt för jag blev väckt av telefonsignalen "försäljare", tröttsamt. Tog ingen natttablett igår försöker trappa ned lite, måste leva igen, ja det liv jag nu kan leva efter att du tog ditt liv, men jag är fast besluten att klara av det här, måste framåt, måste bli stark trots att du lämnat min sida, trots att tomheten skaver inom mig älskade lilla Kim. "Det livet gav, det livet tog" så hårt men sant jag måste inse att DU valde din väg hur ont det än gör och jag måste välja min, jag måste LEVA utan dig. Det har inte gått en enda dag sedan du dog som jag inte känner ångesten krypa runt, saker som jag ångrar att jag inte gjorde tillsammans med dig, visst vet jag att det är för sent för det nu men det är just det som gör så förtvivlat ont, det skapar ångest. Önskar det fanns en offknapp på hjärnan så jag slapp tänka så mycket, men den tänker själv, brukar titta på tevereklamen för AMF pension och jag drömmer också om att ha remotekontrollen de visar, där man kan backa livet. Jag skulle backa och göra om så mycket, jag skulle rädda dig se till att du var glad, att du var lycklig och att du var kvar. Men visst vet jag att denna remotedosa inte finns och det är just det som gör så ont, jag kan aldrig avsluta vår relation på ett värdigt sätt, du tog ditt liv och lämnade mig i det här helvetet. Jag saknar dig Kimpan, hela tiden, denna jävla saknad så svår den är. Att längta efter dig och aldrig mera få se dig, det är obarmhärtigt. Men jag ska leva, jag ska ta mig upp nu jag har gått en bit, jag har kommit från liggande till knä och nu återstår från knä till att stå, en dag ska jag stå upp igen, jag är ju i livet. Man tycker jag ska gå vidare nu och jag säger att jag har ju gjort det, ser du mig inte, jag sitter här och pratar med dig, jag har krupit vidare, men jag är Vidare. Jag vet nu att jag repar mig aldrig mera, jag är en annan person nu, du formade om mig Kim, kanske var detta just ditt syfte, jag vet inte, jag vet ju faktiskt ingenting, bara att allt är svårt.

Jag får fortfarande gråtattacker emellanåt då allt bara rasar i mitt inre, jag kan inte stoppa dem och jag bryr mig inte heller om att göra det. Mitt i allt det onda försöker jag finna mig själv, finna ett syfte till varför jag födde en underbar son som bara fick leva i 17 år, vad var meningen med det? Det måste väl ändå finnas en mening med att ens barn tar sitt liv, är det som en vän sa en gång att du var en gammal själ i en ung kropp.

Jag har inte svaren, jag har bara frågorna och jag försöker att se på dem utan att skada mig själv mera nu, det är svårt att inte finna saker som gör att jag bär skuld, bär ångest inom mig. För när jag tänker på dig Kim, fylls jag av kärlek och sedan av ångest för att jag inte räckte till.

Saknad & Älskad i evighet, men aldrig någonsin glömd..

Mamma

Ja så ska det bli dåligt väder igen då maken är ledig, fast då kan man kanske skriva på boken igen men jag måste läsa en hel massa innan jag kan fortsätta skriva eftersom jag vill beskriva AS på ett korrekt sätt i min bok och så klart om Kim hur han fick sin bedömning, nåja får se hur det blir. Vi ska i alla fall köra hem Christian idag till morsingen och så blir det kanske en snabb titt till grabbarna och se hur det är med dem eftersom de har kommit hem till mor och lillebror nu, så var denna dagen redan klar för jag vet hur klockan springer sin väg när det är saker att uträtta. Kvittar det är ju en dag som jag slipper tänka hela tiden och det kan kännas skönt bara det. Borde ta och städa lite här hemma också så det blir gjort en sväng och så ska jag snart börja packa lite väntar ju på att fogden ska komma och besöka oss så att vi blir klara med dem och sedan får vi ta och koncentrera oss på att stoppa saker i kartonger för det är ett helvetes jobb att packa men väl gjort så är det ju bara att vänta på inflyttningsdatumet beror ju lite på dem som flyttar ut hur det ser ut med det. Har inte sagt upp det här boendet ännu eftersom vi inte har fått nya kontraktet ännu. Kanske när jag flyttar att det blir bättre allt, kanske kan jag känna Kim mer närvarande när jag blir bättre och slipper döva mig med tabletter eller vad jag gör "Gladpiller", känner mig inte speciellt glad av dem heller fast jag vet ju inte hur jag skulle mått utan dem heller, kanske inte alls, kanske hade jag också varit på andra sidan då. Spekulationer, för jag vet inte ett skit..

Saknar min kille, saknar dig Kim hela tiden, blir tokig av det här vill ju att du ska komma tillbaka. Varför Nangijala istället för här? Varför valde du bort oss, varför ? Jag älskar dig Kim <3 Mamma