Du dog så ung....

Så du fick som du ville,
Du dog så ung,
Inga rynkor av ålderdom,
Tog du med dig ned i graven,
Med dunvita vingar svävar du,
Över de himmelska haven,
Med ett leende du aldrig haft,
Du följer vindarna,
Rider på dess märkliga kraft.
Jag hoppas du bär ett minne,
Av mig,

Vart vingarna än må föra dig,
I Evighetens rike,
Där tiden står stilla,
Du tycker att dö inte alls,
Var illa,
Och jag försöker glädjas vid tanken,
Att du har det bättre där du är,
Och minnet av dig,
Med hjärta för evigt i djupet bär.
Så du fick som du ville,

Du dog så ung,
Inga rynkor av ålderdom,
Tog du med dig ned i graven,
Med snövita vingar flyger du,
Över de himmelska haven,
Och för första gången kan jag se,
Att du ler,
Sorg behöver du inte höra talas,
Om mer.

(Författare: Petra Karlsson)

Man måste våga prata om självmord

Det är viktigt att vi startar med att prata om en av de viktigaste saker som finns för oss människor, våra känslor, våra upplevelser för det är det mänskliga psyket som avgör om man skall ta sitt liv. Vi måste tala om utanförskapet, vi måste våga göra någonting för att ändra på det. Vi har en skyldighet att träda in och hjälpa den som inte kan hjälpa sig själv.

För mig är det jätteviktigt att det kommer till en ändring, att man inte skuffar undan de som mår dåligt, att man inte tystnar, man måste prata, man måste göra det naturligt, det är inte en skam att må dåligt och om alla hjälp åt så vinner man i slutänden på att man vågar prata öppet om det man känner, man vågar be om hjälp  som utsatt och man behöver inte vara rädd för att hånas eller missbedömas. Vi kan tillsammans kämpa för en nollvision angående självmorden! 

Jag tror att öppenheten är det enda raka för att nå hit, ändra attityder i samhället, nästa gång kanske det är du som drabbas, det finns inga garantier för att det mänskliga psyket aldrig slås ut. Tänk på det och hjälp till att kämpa emot självmorden.

Länkar till information som rör suicidprevention

www.spes.nu
Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd

http://ki.se/suicid
Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa

www.regeringen.se
Regeringen om folkhälsopropositione

Jag är så trött på allt, jag skriver och så lyckas jag nudda en tangent och vips allt borta i flera dagar har jag lyckats att göra så nu och det är retligt speciellt som jag skrivit ett långt inlägg fyllt av tankar om dig älskade Kim.

Jag har stött på en förkylning nu och känner mig lite krasslig men det ska inte hindra mig från att gå ut och planetra din klätterros senare idag, det blev en röd gammaldags så jag hoppas den kommer att ta sig och bli vacker, de röda rosorna för den kärlek du gav till oss alla, de röda rosorna som skall symbolisera dig älskade lilla Kim. Du älskade de röda rosorna så det är ett fint sätt att symbolisera dig på.

I morgon har gett gått 4 månader sedan du dog, kan inte fatta vart den tiden tagit vägen för jag känner det som om det var igår jag fick ditt bud och så har tiden bara rullat på, alla de inre smärtorna jag känner, all ångest, all förtvivlan som det innebär att du är borta. Det går inte en enda dag utan att jag vill följa efter dig, komma efter och skrika åt dig, Varför? Jag vill ju förstå hur du kunde lämna oss så här. All den förtvivlan jag bär inom mig, det som vill kväva mig, ångest, skuld, skam. Jag borde ju ha fattat att du inte mådde bra, du borde ju ha sagt någonting till oss, vi hade ju hjälpt dig. Jag skulle vilja ruska om dig för att få dig att förstå, vill du ska leva igen, snälla lev för din mamma igen.

Utanför mitt skal lever människor sina liv, de skrattar och ler, de glammar, det är som om du aldrig funnits, själv sitter jag här som en fånge i mitt inre, orkar inte leva vidare, jag skäms för att jag inte kunnat rädda dig.

Säg mig på något sätt Kim, varför vår kärlek inte räckte till, Varför gav du upp oss?

Det är en iskall känsla att gå här och att inte kunna nå dig mera, den kryper sig ända in i märg och ben, jag önskar och önskar du kunnat förstå vad du skulle göra mot oss andra då du valde att göra så här, men ingenting kan ändra på det nu, ingenting.

Jag väntar med en blandning av oro och lugn på att du skall sättas ned i minneslunden. De trodde det skulle bli nästa vecka och jag hoppas du kommer finna den frid du sökte så den dagen du gick ifrån oss. Jag tror du kommer vila under någon av de rhododendrons som finns på minneslunden, du kan blicka ut över Fryken och ut över Sunne och runt omkring står lummiga träd så jag tror det blir fint för dig där. Det röda stora korset stoltserar mitt på och ger en trygghet för oss att se på, älskade lilla hjärtat jag hoppas jag kan komma att känna din närhet då.

Det är så tomt utan dig, utan allt det vi delat, kan inte, vill inte att det ska vara slut, jag orkar inte ta in, du var en alldeles speciell person som jag inte vill leva mitt liv utan, jag var så stolt för jag var din mamma, nu är jag stolt men ensam kvar och man förstår inte hur det känns att ha lämnats kvar.

Den ynklighet jag känner, det öde som du bestämt för oss alla här, att leva i denna ruttna värld. Jag kan verkligen inte hjälpa det men jag känner varenda dag att jag skulle vilja följa efter men det får stanna där, man behöver mig här.

Längtar så efter att en dag få träffa dig igen, mitt älskade, älskade barn.

Saknar och älskar dig tills mitt sista andetag för då ses vi igen.

Mamma