Konstigt men, nu säger det STOPP. Jag är så nere, trött, sliten men klarar inte sova, tankarna snurrar och egentligen klarar de inte ens av att fokusera sig vid någonting specifikt. Jag kan läsa en bok på kvällen, två till tre sidor och om någon skulle fråga vad jag läst, ja då har jag ingen aning längre. Lika fort som orden går in förvinner dess budskap. Hysteriskt för en som mig författare. 

Klarar inte koncentrera mig, situatoner känns oövervinnerliga och jag mår ständigt illa, dumpar, har hjärtklappning, får sockerfall(darrar och blir matt), min arm värker det i som tandvärk/gnager. Behöver bromsa men det går inte, livets måsten har tagit över helt.

Den vaksamma ilskan bubblar åter inombords och jag känner mig överkänslig då folk pratar högt, blir irriterad fattar inte vad de säger, tappar bort det helt hör bara volymen och känner mig arg och förtvivlad.

Klarar inte av stress längre, blir det stressigt tappar jag allting, blir förlamad i det inre, temporärt bortkopplad i huvudet.

Blir så fruktansvärt lätt sjuk och har dagligen denna förbannade huvudvärk som sliter på mig och en mage som bara krånglar, vill, vill inte om jag kan uttrycka mig så och om den vill ska det ske på stört.

Sorgen och saknaden efter dem jag älskar och mister är enorm och mitt i allt detta är det jobbet som nu haft sönder mig helt. Ett jobb jag gladde mig åt, men så blev svärfar liggande på ett golv, blev sjuk och sjukare. Döden började kalla och vi lämnade jobbet för att vara nära den sista stunden i livet. Nära den vi älskar, tyvärr började man på jobbet att prata om mig, att jag inte hade rätt att vara borta det var ju bara min svärfar. Tre dagar senare är vi tillbaka, planerar alla andra saker, begravning och alla möten på tider som inte ska störa jobbet. Men skadan är skedd, vi är pestsmittade eller behandlas därefter. Man talar inte med oss, tittar bara, det går en månad och jag mår mycket dåligt. Man talar om att dela isär oss så att när jag jobbar ska maken vara ledig och vice versa. Straff för att vi hade mage att sitta vid en dödsbädd. 

Vi talar, tror att det är grönt, jobbar och sliter på våra 12 timmarspass - 6 dagar på raken, men så vid det senaste passet kom kallduschen, vi ska inte få jobba samma tider mera och jag klarar inte jobba där mera utan makens stöd på grund av den psykiska påfrestning och alla elakheter jag utsatts för på arbetsplatsen och de vägrar sparka någon av oss, vi har ju inte gjort något dåligt jobb snarast så att vi är ena jävlar på att utföra våra jobbb, dock är vi för dominanta och detta skrämmer vissa i en högre position, tyvärr.

Jag vågar kanske säga att här tog min livslust och mina krafter slut, jag är bara trött, vill ingenting mera. Man straffas oavsett om man gör någonting bra och ställer upp.

Jag är så känslolabil, känner tårarna tränga upp i tid och otid, kväver för ingen ska se min förbannade svaghet, måste vara stark. 

Som om inte det räckte har jag ansvar för min mamma och pappa och min pappa drabbades av akut demens, blev sjuk och fick dödsångest. Från ena dagen till den andra var det ett helt annat liv, jag är dotter men också vårdare och ansvarig för att allt går bra med dem, jag handlar, städar,hämtar mediciner, tvätttar och tittar till dem, ringer dagligen. Jag fixade så de fick en vårdplanering och nu sitter jag här med dagliga bekymrade samtal från min mamma om hemtjäntpersonal och attityder, deras olater. Jag har fått ta reda på bajsblöjor efter min pappa och nedblötta kläder/sängkläder, kan fortsätta beskriva i en hel evighet.

-Jag är så trött, men om inte jag gör detta vem skall då ta på sig att göra det? Vem?

Men nu har jag nått en punkt där det inte går mera, klarar inte av mig själv ens, värk, illamående, huvudvärk, ilska och tårar, minnestapp och hela tiden är det ändringar som gör mig förvirrad. Förstår hur Kim måste känt det då man ändrade saker, hur förvirrat allt blir när man inte kan ta in det.

Saknar, planerar, tänker och rör till det i hjärnan, det snurrar runt som i en väldig tromb utan att jag kan greppa saker längre. 

Orkar inte jobba, orkar fan inte ta rätt på det som behöver göras, vet knappast vad som behöver göras och värst är att ingenting känns roligt längre. De man älskar dör ifrån en, de som förstår och älskar blir borta. Varför måste livet ta slut?

Mitt liv är fullt av begravningar, fyllt med saknad av olika slag och mitt i allt detta är det då jobbet, där man varit plikttrogen, förutom då döden kom på besök och därför har man nu genomgått årets maktdemonstartion på bekostnad av hälsan. Känner mig trampad på, värdelös och så felaktigt behandlad att det är ruskigt.

Jag kan bara inte sova, tänker och tänker. Resultatet är att jag helt enkelt inte kan sova. Legat kvar i sängen i över en timma och försökt men så vid 07.00 gav jag upp, finns ju annat att göra. Snittade om rosorna i vasen på köksbordet och chockade dem med rödhett vatten, förhoppningen är att jag ger dem lite mera tid. Plockade ur och i diskmaskinen, bryggde kaffe och nu sitter jag här igen vid datorn. På min älskade blogg där jag kan dela tankarna med er alla.

Vill ha tid i mitt liv. Tid att förverkliga mina drömmar och nu finns det ingenting kvar. Jag kan inte skriva på böckerna heller som jag vill göra, hjärnan är urblåst, tom just nu gällande kreativitetsfronten.

Har suttit med agendan för min svärfars begravning  sista tiden och jag är nöjd med hur begravningen kommer bli den 12:e i Korsets kapell/Mikaelikyrkan i Arvika klockan 10:00. Jag vet att han får ett vackert sista farväl. Värdigt en man av liv och lust och utan religiösa värderingar.

Tankarna och åsikterna är nog många runt hans leverne, men jag älskade honom, oroade mig ständigt för hans hälsa, nu är han borta och det är verkligen tomt, saknar samtalen, ringsignalen eller frånvaron av den. Hans dödsfall drar upp så mycket annat också i mitt liv, känslor och saknad, tankar på hur lite vi lever i livet. Vi människor tar så mycket förgivet och det finns inga som helst garantier, så egentligen förstår jag inte varför vi gör det. Morgondagen kanske aldrig kommer till oss. Ärligt, vad vet vi om livet?

Snart är det val också,den 14:e smäller det vilket känns mer än spännande. Jag ber däför folket i Arvika Kommun att rösta på mig i kommunfullmäktige genom att helt enkelt skriva till mitt namn på valsedeln för SD. Tove Birkeland Brandt, Kock,Ottebols Gård, Arvika.

Jag lägger gärna min tid och energi på att förbättra och påverka för en riktig framtid, arbetar gärna för er i kommunen och likaså gäller för maken Ståle Brandt, kock, Ottebols Gård, Arvika. 

Vi vill och kan påverka för en bättre framtid, tryggare tillvaro och mer resurser till skola och omsorg vilka är våra hjärtefrågor!

 Lägg gärna en röst för min blogg så den kan rankas högre. Låt fler få tillträde till bloggen Rösta på mig!

Ännu en natt då man bara tvinnat runt, lyssnat på makens andetag, snarkningar, kännt hur katt och hund trängt sig nära intill mig ömsom legat på mig. Tankarna som bara rullar, saknad, förtvivlan som byts av och vår situation som rullas upp som en film inuti mitt huvud.
Mår inget vidare längre. Tårarna rullar och jag tänker på Kim, lilla goa älskade ungen min som vilar sin själ på andra sidan. Känns som jag vill skrika rakt ut. I huvudet gör jag det men ändå, jag är tyst. Vi närmar oss begravning och tempot ska snart gå ned lite men med det kommer känslorna rusande som ett snälltåg och de stannar fan inte när jag drar i nödbromsen. Tåget skenar med mig i.
Jag bär ännu en sorgemantel runt mina axlar och i förrgår köpte jag ett doftljus till mina anhöriga på andra sidan, detta har jag låtit brinna när jag varit hemma och det brinner även nu denna tidiga morgon. Det slog mig är att mitt vardagsrum är inrett för att hedra de som är änglar numera, jag har alla minnessaker samlade där inne, klockan efter morfar, lamporna efter mormor, svärfars skänk och min älskade lilla Kimpans foto, ljuslyktor mm från kistan.

Varför måste vi möta döden?
Det är lika jävla svårt att andas igen, ångesten trycker i bröstet. Vill inte mera, vill verkligen inte.
Goa lilla pappa, så förkrympt och grå han blivit, är inte med i samtalen längre. Tittar på honom och inser att snart är tiden borta helt. Jag känner panik. Kan ingen stoppa tiden, vrida tiden tillbaka till lyckliga dagar där alla fanns vid min sida?

Man har ju ett jobb, jag ska vara glad över det men jag känner mig bara söndersliten. 12- timmarspassen tar död på mig och med sömnrubbningarna, värken i kroppen känns det olidligt. Stressnivån är hög och jag har börjat känna mig aggresiv igen.
Mamma tjatar hela tiden, beklagar sig och jag förstår men samtidigt jag klarar inte ta på mig mera jobb hos dem. Krav, faktum är att jag känner dem och jag sliter på för att hjälpa men jag har även ett eget hem, eget liv som jag inte har tid med nu och det skapar panikångest. Mitt liv försvinner och jag får det inte tillbaka. Det jag lovade mig själv då Kim tog sitt liv är borta,prioriteringarna finns inte mera. Bara ordet "måste", får oss båda att gå i taket.

Gråter, sakta rinner tårarna på mina kinder. Saltsmaken sprider sig till munhålan då de träffar mina läppar och jag orkar inte hålla dem inne, vill inte, låter dem rinna.
Samtalen från svärfar är över. Vi har varit i hans lägenhet för sista gången, känns så makabert alltihop. Hur lätt ett liv raderas bort. Ena stunden där, andra borta. Alla middagar, all gemenskap, all tid. Det är borta, det är över. Kommer aldrig ske igen.
Saknar svärfar, saknar Kim, jävla saknad....

Jag är ingen stark människa fast man tror det om mig. Jag lider helvete inuti, visar ingenting till andra. Tar allt själv och fylls ständigt med dåligt samvete för att inte räcka till eller göra nog för alla som behöver en bit av mig.
Varför är man funtad så?
Varför är det jag som känner skyldigheter då tex mina f.d bröder inte gör det, de skiter i om mamma sitter i smuts. Jag städar, de skiter i om hon orkar, jag avlastar och så här fortsätter det.

Varför?