Idag har jag börjat dagen med att sova fram till tiotiden, helt utmattad och så förbaskat ont i ryggen. Väl uppe blev det kaffe, macka och mediciner och sedan började jag med projektet gräsklippning som jag planerat in. Klippte på och hade tagit de stora ytorna när jag påbörjade klippningen på framsidan huset. Helt plötsligt attackerades jag av ettriga getingar, trodde först en broms bet mig men då jag slog den såg jag en geting och sedan stack det på tre ställen till innan jag han slå bort dem och rusa iväg. Luften var full av dem så jag har haft tur.
Har så klart för jävla ont, men baddade raskt med ättika över sticken och drack ren grädde. Var livrädd för en allergisk reaktion då jag fått det två gånger tidigare, men nu svullnade sticken normalt mycket och jag fick hjärtklappning, illamående och huvudvärk. Tog det lugnt i två timmars tid, bara satt stilla och under tiden lanade symtomen, tack och lov.
Har varit ut och lokaliserat boet med jordgetingar så jag vet vart det är nu.

När jag blev människa igen passade jag på att hänga tvätten som jag tvättat idag och sedan passade jag på att ta hårvård på Toby. Gissa om han är sur på matte just nu?
Han är så håröm stackars liten så han blir tokig när man måste borsta/kamma. En underlig päls för det blir tossar direkt.

Nu har jag bryggt mig kaffe och vattnat blommorna i rabatten på altanen så det är dags att få sig en välförtjänt kopp kaffe, har även tagit med mig "Berättaren" ut för att kunna läsa undan lite i den. Är sugen på en ny typ av nattlektyr nu, lite deckare med smaskiga mord. Någonting som kan ge lite spänning åt nattens drömmar.

Maken är och jobbar extra på jobbet och kanske får vi båda hoppa in imorgon om det blir ett ok på den fronten. Kan behövas extra cash efter alla resor som vi fått ta oss till Karlstad de sista månaderna. Hur sorligt allt är och hur mycket vi än behövt vara på plats så har det ruinerat oss fullständigt. Har fått låna pengar till bensin för att ta oss till jobbet.
Vi har gjort det mesta efter svärfars dödsfall, blir ett besök till Fonus på måndag och lämna hans kläder. Kista, blommor, kapell mm mm är ordnat , bilen är körd till peugeot för att säljas tillbaka/lösa skulden om det går.
I lägenheten är det mesta gjort, tömning av möbler och städ kvar i det stora hela är väl det som är kvar innan mäklaren kan värdera och lägga ut på försäljning.

Vi stod alla igår efter att ha gjort det sista och tänkte på hur fort ett människoliv raderas, det är så sorgligt. Tungt i bröstet detta, känns märkligt att allt är över och jag tror inte vi hunnit landa riktigt ännu, fattat riktigt att vi inte behöver höja blicken för att titta så han lever och mår bra när vi kör förbi hans lägenhet. Men jag var vid hans sida in i det sista och för det är jag tacksam.

Så har man varit tillbaka på jobbet igen efter svärfars bortgång, tungt och egentligen känner man att sjukskrivning varit det rätta. I alla fall väl tillbaka får man höra att det varit riktiga diskussioner mellan chef och anställda huruvida det var lovligt för mig att ha frånvaro på jobbet för att sitta med min svärfar vid hans dödsbädd. Självklart känner jag att detta kränkt mig rejält mitt i min sorg och bara vetskapen att människor pratat en massa om mig är skrämmande. Jag bär en sten i bröstet, gar inte riktigt landat i sorgen, inte hunnit bearbeta att jag sett svärfars sista andetag i livet och så detta.

Två dagar gick bra, cheferna var inte på plats. Jag drog ut en lapp från fackets sida om nära anhörigs bortgång om vilka regler som gäller och la den på personalrummet, vill att alla skall veta: -Jag har inte gjort något fel!
Dag tre är cheferna på plats och man vill tala med dem om det som skett men istället sker det något ofattbart. Jag och maken tycks vara pestsmittade. De talar inte med oss, tittar bara på oss, hälsar inte, beklagar inte sorgen. 12 timmar med samma ofattbara behandling, det var en arbetsdag i helvetet och jag mår fruktansvärt dåligt har aldrig blivit sämre bemött någonsin..
Förstår såväl att man är på tur för att få gå, man är inte önskvärd på arbetsplatsen. Man har valt att sitta vid en dödsbädd istället för att göra sitt jobb.

Ärligt jag vill skrika rakt ut. Vi har inte gjort något fel, snälla behandla oss inte så här. Vi sköter vårt jobb men jag valde att vara nära min svärfar hans allra sista tid i livet. I tretton år har han varit en del av mitt liv, betytt massor för mig, alltid bekymrat sig om ifall jag inte mått bra, gratulerat mig på mina dagar. Varit glad att höra min röst. Skulle jag ha svikit honom på hans dödsbädd. Skulle jag struntat i honom?
Ingen står upp för en, men jag kan lova att alla skulle gjort det vi gjorde då sjukhuset ringde efter oss, lämnat jobbet av rädsla att inte hinna säga farväl.

Stressande sms vid sjukhussängen, påkallande om att man inte har rätt att vara borta. Sarkastiskt ton om att Tove är väl där imorgon.
- Nej, hennes svärfar ligger för döden och vi blir borta tills det är över. Det är nära nu, men vi vet inte hur nära.
Jag kan lova vi hade båda en arbetsdag i helvetet under gårdagsdygnet...

Sitter på altanen, har tänt ljus för min svärfar som tog sitt sista andetag i morse klockan 05:06. Jag stod vid hans sängkant, följde hans plågsamma kamp efter syre mot slutet.
Det är en tung dag med svåra och blandade känslor. Å ena sidan känns det skönt att det är över, en fin människa slipper plågas mera. Efter ett långt och rikt liv fullt av frihet blev han sjuk och ändade sin tid i en sjukhusbädd vilket kändes tungt och orättvist. Tynade så sakterliga bort ifrån oss, fick näringsbrist. Hjärtat som inte ville vara med när de försökte ge näring intravenöst, kämpade starkt emot på slutet.
Nu sitter jag med sorgen, minnena och tankar på allt vi behöver göra inför det allra sista av våra farväl. På andra sidan fannsdet många kända ansikten för att ta emot honom. Hans fru, son, min son, modern och fadern...

Min älskade starka make, gråter och det gör mig så ont att inte kunna svepa undan smärtan. Han har mist sin far idag, döden lämnade oss med minnen och maken tänker på sin barndom och allt han har att tacka sin far för, naturupplevelser, camping, fiske.
I morgon ska vi åter till arbetsplatsen, jobba de tre återstående dagarna av vårt veckoskift för att stilla allt som blivit resultatet av dessa dagars frånvaro.

Jag är innerligen glad att jag orkade stå emot och stanna vid min svärfars sida, var honom nära tills han lämnade oss. Ge av den kärlek jag kände för den här mannen, min älskade makes far.
Döden, en obarmhärtig besökare som tar det han vill har åter varit på besök i våra liv, smärta, förlust, lättnad och en stor saknad. Men nu vet vi i alla fall att vår älskade Aage Brandt lider inte mera.
Hans ljus är tänt här ute på min sons plats, en låga för all den kärlek och vördnad vi känner, för Aage, livet men också döden.