Faktum är att jag känner mig less och inombords vilar det tomhet, tvivel och bitterhet.
Situationen är ohållbar, man orkar inte fortsätta hålla ångan på topp då virket tar slut, ni förstår säkert. Man behöver strykas medhårs för att inte resa ragg.
Ja, ja, jag talar klurigt denna morgon, men det är det som finns där inom mig. Jag vill så innerligt mycket och kan så förtvivlat lite.

I en tid av kyla, tristess och bundenhet inser man saker som betyder väldigt mycket, vilket jag också talat med maken om. Jag känner mig som jag går miste om allt för mycket här, jag måste uppoffra på tok för månghanda av allt annat i mitt liv för att ge till andra i deras behov och för mitt inre blir det alldeles för lite kvar.
Nu talar jag känslomässigt , mina behov tillgodoses inte längre och jag tappar bort MIG.

Har drömmar, men de förverkligas inte. Har hopp, men det sker inte. Jag skriver och till vilken nytta när ingen vill läsa eller kommentera det man skriver. Man måste vara känd för att människor skall vilja ta sig tid att slicka ens röv.
Bister sanning det här, människor utan någonting är heller inte värda någonting och så fortsätter det.
Jag saknar alla barnen, alla barnbarnen och gemenskapen. Att göra roliga saker ihop, vill finna tillbaka till utgångsläget där det fanns närhet och kärlek.
Tänk om man ändå tilläts vrida tiden tillbaka, fick en andra chans där man ämnade göra allt bra med vetskapen och den inneboende kunskapen man förskanskat sig tidigare.
Jag skulle göra vad som helst för att få min son tillbaka. Inte en dag sedan 2011-01-02 har jag gjort annat än att önska honom tillbaka från Nangijala eller Änglarnas stad.
Mitt val skulle vara att vrida tiden tillbaka till Molkom, där alla fanns vid varandras sida. Värna, skydda och älska. Men så är jag tillbaka här hos er, det är 2014 och tiden har rusat förbi, man får aldrig någonsin två chanser det är så livet är.

Jag inser att med åldern kommer klarhet, visdom och i det föds också många smärtsamheter. Man ser att tåget man sitter på allt för sällan stoppar vid några stationer, man bara blickar ut i intet. Tar del av fantasier och lever allt för lite här och nu, glömmer vad som är viktigt och vad som inte är det.
Hetsen är pengarna för att klara vardagen men mitt i allt det här blir man som ett litet barn som tappat bort sin mor, man står ensam, villrådig och faktiskt en aning rädd.

 

luvcatz

2 februari 2014 12:21

Fint inlägg, viktigt att tillåta känslorna när de kommer, annars blir man galen!

ha en fin dag :-)

http://luvcatz.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...