Ja nu pustar jag ut efter en hård arbetsdag skall snart ta mig en välförtjänt dusch, har skurat, packat och fejat hela dagen sedan maken for till jobb ska göra en sak till innan jag breakar för idag jag ska gå upp och tvätta av garderoberna så det blir gjort för då är det dammsugning och skurning på övervåningen sedan. Källaren är packad så den är klar för att åka iväg till nästa place, bara frysen som behöver tömmas och stängas av när det blir dags men det måste vänta för jag har inte plats att flytta över saker just nu, så skönt att få klart grovgörat i huset så jag slipper slita så sen när det är utkört allting, just nu står det saker precis över allt. Jag skall ta mig tid att plocka ihop min rosa julgran som står i en vrå där uppe och få den i tillhörande kartong så blir det lättare att flytta sedan och att stuva undan så länge, det är ju en bit kvar till jul. Usch, bara tanken på helgdagar är för mycket sedan Kim dog, jag bävar för helger då vi firade tillsammans, det var min första mors dag utan honom nu och det kändes fruktansvärt tungt, han var alltid så noga med att fira, jag hade lärt honom sedan han var liten att det är viktigt att visa att man uppskattar andra och visar genom att ge något litet att det är så. Han trivdes med det, han var min son och han var en helt underbar son. Vissa dagar är så kännbara, de känns på tok för jobbiga, att inte få se honom mer, jag står knappt ut, känns vissa stunder som om jag inte ska få luft, sådan fruktansvärd ångest ger bara tanken. Det är så förtvivlat tomt, ja jag har en familj kvar men ändå kan de inte minska saknaden, jag kan inte hjälpa det men vi stod varandra så nära, han var min lille prins även om han blev 17 år gammal, han var ju minstingen i en skara av 4 barn så det blev en speciell relation med honom. Han var så mjuk i sitt sätt, så ömtålig bräcklig, ja och till sist blev livet för mycket för honom, så fel det är att han behövde må så dåligt att han såg endast den utvägen, det finns så mycket mer i livet än då man hamnar i mörkret, det vet jag och jag önskar att han fått tid att se det så han kunde stannat med oss som älskar honom. Nu försöker jag tänka på honom med stor kärlek, alla minnen som jag har jag vårdar dem så ömt, han var den vackraste och underbaraste son en mor kan önska sig och han är garanterat universums vackraste och snällaste ängel nu...

Åh äntligen kommit så långt så jag kan ta mig en kopp kaffe, så gott har tvättat i massor, kylskåpet är taget utanpå och ovanpå jag har tvättat av kåpan vis spisen och just nu så diskar jag ett lass i maskinen för att kunna packa ned sakerna sedan, det är fritösen och vår fondue det var så oljigt att det bara går på ett sätt, diskmaskinen. I varje sak jag gör är du med mig i tanken, du hade trivts i Deje det vet jag, du trivdes i den förra lägenheten vi hade där på samma ställe så ledsen att du inte får vara med och uppleva det nu, det är som att komma hem på ett sätt. känner mig så nedstämd och ledsen idag, det är så fruktansvärt jobbigt allt, känner mig så ensam sedan du försvann som att det kvittar om jag finns kvar, jag vet att det bara är mina känslor men de är där oavsett och de är jobbiga. Det ligger en förtvivlan bakom allting, du finns inte med och så är det. hatar verkligen att leva mitt liv utan dig, men jag har ju inte längre ett val önskar att vi fick en andra chans du och jag Kim, att starta om igen. Varför gjorde du så här? Kan inte sitta ned i dag då rinner de förbaskade tårarna, kan bara gråta då jag är själv nu, vill väl inte ligga till last för någon, så jädra hemskt det är. behöver vara frisk och jag är inte frisk, önskar livet vore enkelt en enda gång, men det är inte för mig att låta det vara mjukt och fint allt ska göra ont, svek, ångest, skuldkänslor varenda förbaskade dag i fem långa månader. förlåt mig Kim, ge mig ett tecken att du vet att jag älskar dig, något litet bara gör det snälla Kimpan. jag behöver din kärlek så otroligt mycket precis som du behövde min. Jag dalar igen, sakta sjunker jag ned mot mörkret och jag vill inte mer, så håll min hand, gör mig stark, ge mig kraften att orka.

Nej jag måste uppåt igen, vara stark, behöver vara stark ett tag, ska flytta, måste packa, måste komma igång igen, men jag tärs så av saknaden älskade lilla hjärtat, så fruktansvärt tomt livet blev utan dig...

Dricka klart kaffet nu sätta fart ska ta med mig kartonger och kuta ned i källaren ett slag, packa, packa mera kartonger idag. Du finns i mitt hjärta, jag bär dig i min själ.

Mamma

Har tvättat ur lådor och en hel del skåp, tvättat av toadörren som var lortig, garderoben i hallen är skurad, skåp taget ovanpå  och bara jag vilat mig lite är det dags att gå in och skura av garderober som jag tömt och lite mera dörrar skall skuras av så jag slipper tänka på dem sedan. Sedan ska jag ta och packa ned kokböckerna som är kvar i köket och ta ned hyllorna från väggen så det blir gjort för då kan jag tvätta av väggen där de suttit, har också en hel källare att packa så jag blir inte utan jobb precis och garderober på övervåningen som ska tömmas såååå nog finns det att sysselsätta sig med här hemma när maken är på jobb.

Tänker på Kim, på tiden jag haft med honom, vad lycklig jag var då han fick flytta hem från fosterfamiljen, jag tänker på alla år med besök på BUP och hans diagnos vad den innebar, alla problem vi fick lösa för att han skulle ha det bra och känna sig trygg, så mycket saker som far runt i mitt huvud och en önskan att jag aldrig släppt taget trots hans otrevligheter, jag vet ju att han hade behövt mig då hade han kanske levat nu, men jag orkade inte med mera bråk, han ville vidare själv, han ville till sin pappa jag såg det som det bästa just då, jag sa ok till att flytta och idag känner jag sådan ångest över det, han trodde inte jag älskade honom för att jag gjorde det, önskar så att jag hållit fast honom och aldrig släppt taget, så mycket jag önskar jag gjort annorlunda som nu är försent som jag aldrig mera kan ändra på. Ångest som äter upp mig.

Ville inget hellre än att vara hans mamma, att göra saker med honom men vi fick inte tiden nu. Jag gråter av smärtan, av förlusten jag känner, av amputationen av mitt eget inre, att jag dog tillsammans med dig på ett sätt.

Förlåt för att jag inte förstod att du mådde som du måste ha gjort, att du var sjuk, jag hade gjort allt för att rädda dig om jag vetat ett enda dugg, men det kom inte till min kännedom. Man måste ta på allvar den som uttalar att ta sitt liv för det är troligt att de skrider till handling, det är oftast inte bara tomma ord, jag har läst så mycket nu, jag förstår för sent hur det ligger till. Älskade hjärtat jag önskar det hade varit saker jag känt till. Saknar dig så jag går sönder, mitt liv är konstigt nu, jag tog för givet att du skulle vara här med oss alla nu <3 Mamma

Jag väntar på att din ros skall få en enda knopp, den växer och trivs och jag hoppas den kommer att göra det i Deje också när den flyttas dit. Jag längtar så efter att flytta nu, att bli klar och komma här ifrån, jag behöver det, jag behöver komma bort i från det här stället nu. Det är en sådan sorg att lyfta var dag din bortgång har tagit mig så hårt, jag önskar att jag på något sätt kunde känna din närhet, din otroliga värme som du spred, jag vet inte vad jag ska göra i mitt liv med saknaden, det gör så ont inombords. Visst har jag fortfarande tankar på att vilja följa efter dig till andra sidan men det är känslomässigt, på det intelligenta planet vet jag att jag inte kan och får göra så, jag har saker att uträtta här i livet, saker som du stiftade inom mig, jag skall se till att du får ett evigt liv att du inte glöms bort,jag skall kämpa mot utanförskap och för att man skall förstå AS, vad det innebär för en person att leva med den diagnosen. Jag önskar jag läst mer innan du dog, att jag fattat att depressioner ofta följer i AS fotspår och att det innebär en ökad risk för självmord, jag var så  upptagen av livet att jag inte såg att du mådde dåligt och ja, det får jag leva med i resten av mitt liv, önskar jag kunnat skydda dig från allt ont, men jag jobbade och jobbade och du fanns i preferin, jag väntade på ögonblick av tid då vi skulle göra allt jag planerade inom mig. Det fasansfulla var att Tid var det vi inte hade, du tog bort tiden älskade hjärtat. Nu sitter jag här, visst har jag kommit en bit framåt men det är ingen rak stig, jag tar fortfarande ett steg framåt i bland för att ta två bakåt, för bakåt finns du älskade Kim, du finns i mina minnen. jag önskar mig bakåt i tiden för att reparera, för att göra om saker som jag vet nu hur de bättre borde göras, men mitt intellekt säger mig att det är drömmar och jag kan inte göra något mer. -Det gör så ont, jag älskar dig, kan inte släppa tanken på hur jag misslyckats att behålla dig i livet och det känns tomt. Jag måste lära mig leva på nytt och jag har verkligen kommit en bit, men inte nog långt nog kanske aldrig mera långt nog, att smärtan och saknaden endast blir större med tiden vet jag nu, den ökar hela tiden, liksom medvetandegraden av att allt är för sent. Jag har begravt dig, du vilar nu min älskade son, men mamma kan inte vila mera, självmordstankarna har gått ned från varje dag till 1-2 ggr i veckan och det är bra, jag är inte lika rädd att göra mig illa mer så jag har kommit en bit på väg i mitt nya liv. Det är så många som saknar dig hjärtat, så många som älskade dig önskar du sett allt det och stannat. jag önskar så mycket som aldrig kan slå in. Det är bara saknad, saknad och mera saknad och den fylls på  varje dag, så nu vet jag vad som är en evighetsmaskin.

Du lämnade mamma i ett hål, jag har krupit i fem månader för att ta mig upp på kanten, längre har jag inte kommit ännu men det går uppåt och för det är jag glad. Jag kan skratta och le stundvis och jag kan glädjas över saker i deras korta ögonblick, sedan kryper saknaden på mig och tar över, men det är inte lika nattsvart längre som det varit sedan du dog.

Älskad och saknad i evigheten, Mamma

Vi pratade på dig när vi träffades idag eftersom det är fem månaders dagen idag, jag tände ljus för dig och minneslunden var så vacker, jag tog några bilder och visade Helena hur det såg ut nu, så fint. Hon pratade på att besöka din viloplats hon med, få känna din närhet. Hon saknar sin bror, men mest tror jag hon saknar den enda vän hon hade i livet just Dig, du var så mycket för henne och för mig inte bara min son, det känns verkligen så otroligt orättvist att vi inte får en framtid med dig. kanske behövde vi dig mer än du behövde oss eller så hade du ett större behov än oss, jag vet inte hur det ligger till älskade kära Kimpan, men det gör ont varenda dag det vet jag, inombords bränner smärtan fasanfulla hål. Önskar man fick andra chanser i livet, att man kunde komma tillbaka när man vill, när andra vill det. jag känner mig inte redo att leva utan dig och ändå måste jag göra det, jag har inget val. Jag lever i ett helvete, en plats jag inte trodde fanns tills du dog, men nu vet jag att det existerar, det finns inom oss och den slukar mig helhjärtat, det är en sådan kraft, den svingar runt mig och jag vill skrika av smärta men ljuden stannar inom mig. varför snälla Kim? Jag kan inte förstå att du gav upp livet, att du gav upp framtiden, för vad Kim, ge oss en ledtråd, ge mig ett svar finns det en plats bättre än här?

Vi saknar dig, men trots saknaden fick vi en trevlig dag i husvagnen med lille Alexander som var 3 veckor idag och med Helena och Robin, vi grillade revbensspjäll, gjorde sallad och vi mumsade och åt, pratade, skojade så det kändes bra, det känns alltid bra då jag träffar din syster. Vet inte vad jag skulle gjort utan henne sedan du dog, jag hade varit förlorad.

Nu blir det teven igen och i morgon så är det åter till att packa saker och tvätta ur alla skåp mm så det blir gjort, sedan har jag en källare att ta rätt på men snart kan vi röra på oss här ifrån och jag längtar verkligen efter det nu, jag hörde nog aldrig hemma här det var nog bara en mellanstation för att sörja på, med naturen som en läkande kraft för att jag skulle orka den första tiden, det finns en mening med allt, men meningen med att du skulle dö, den har jag inte funnit älskade lilla Kim.

Älskar och Saknar dig i evighet...

Mamma

Ja då är man en tur ut till vagnen för att koppla av lite från alla kartonger och packande som mitt liv bestått av sista veckan, snart allt packat som vi inte behöver använda för tillfället och det känns bra. På vägen ut till husvagnen så for vi till minneslunden och tände ditt ljus, det var så vackert och fridfullt där du vilar nu, Rhododendron har slagit ut och blommade i vackra röda blommor och alla fänrikshjärtan blommade nu i rödrosa vackra hjärtformade blommor. Fåglarna kvittrade som de brukar då jag kommer för att besöka din viloplats, jag hoppas så att du känner min närvaro då jag är på plats, önskar så att jag kände din inom mig.Har inte pratat med Nina på ett par dagar så det är väl dags att skriva ett par rader och höra hur de mår, tänker på dem varje dag. De saknar dig så mycket Kim och jag känner mig så trasig inuti, jag fattar inte att du varit borta i fem månader idag känns så fullständigt förkrossande att ens tänka på det. Saknar dig hjärtat, hela tiden, du var min otroligt underbara son hur skulle jag kunna låta bli att gå sönder. Vad tänkte du på som lämnade oss kvar i det här, trodde du på fullaste allvar att det var bättre för alla utan dig, jag förstår dig inte, förstår inte din handling. Nej jag kommer aldrig att förstå den, det är så otroligt fel det du gjorde, att ta bort din framtid, för den fanns det var bara du själv som inte orkade vänta på den. Du skulle ha väntat som oss andra för att se vad livet hade i beredskap till dig men istället flydde du livet, sprang undan och tog ditt liv. Varför? Hur kunde du ge upp? Önskar så att du vore tillbaka här med oss nu, att vi fick höra ditt klingande skratt som fick det att bubbla i magen på oss andra, lura oss att skratta med dig, jag önskar så att jag fick känna din varma kram igen och dess styrka eller dina sunda ord om att det ordnar sig igen. herregud vad jag saknar dig och allt det vi hade tillsammans. Alla upplevelser som du gav mig, all kärlek du besatt, allt det som jag aldrig mer får uppleva utan dig och framtiden som du tog ifrån oss alla när du tog ditt beslut. Jag vet nu att livet aldrig mer blir som det brukade vara, det går inte för du lämnade oss och jag kan inte gå vidare utan att beröras och sakna, mina värderingar blev så annorlunda, jag vill inte bara leva för sakens skull, jag vill fylla ett syfte, jag vill hjälpa dem som känner det som dig, jag vill förändra, jag vill göra så att de som tänker tanken på att ta sitt liv ändrar sig, att de förstår att det finns ett liv bortom det de ser och att de krossar alla runt sig med ett sådant beslut. Du gjorde det!Fem långa månader har jag varit sjukskriven nu, körd i psyket, jag som var så glad och positiv, men jag kämpar för jag vet att det finns en mening med att jag finns här på jorden, jag har tid kvar att göra gott. Jag har barnbarn som behöver mig, barn som behöver mig, jag har familj även om du inte finns med och trots all den grymma saknaden jag känner måste jag leva här för det finns dom som behöver mig och för att jag fyller ett syfte.Tänkte på hur det ska kännas den dagen vi får återses när jag stod där på minneslunden idag, en dag kommer vi att göra det hjärtat, en dag men inte nu för min tid är inte inne.Mamma

Nu så är hemmet fyllt av flyttkartonger, jag har packat det allra mesta, ja det vi inte behöver använda oss av så klart och nu har jag källaren kvar att plocka ur eller ja packa ned och det gör jag under helgen då maken jobbar så det blir gjort, ska bli så skönt att flytta för bara för det att vi sagt upp oss börjar hyresvärden bli otrevlig och det är inte en känsla jag vill kännas vid just nu, mår ju inte så bra så jag orkar tas med sådana dumheter mitt i flytten. Så guess om det kommer kännas bra att komma här ifrån. Hade jag haft pengar till hyran på andra stället hade jag betalat med en gång för att komma mig iväg så jävla jobbigt allt. Känner mig inte stark, det är inte kul alls det här. Inga pengar fortsatt för Ståle och inget ifrån  facket heller så vi går på torka, ska ta kontakt med sociala i Sunne för ett besök tror jag innan vi dukar under helt för det verkar ju inte direkt ta slut på skiten. I tre långa månader har maken väntat på svar ifrån facket och fortsatt ingenting, det är sjukt det här, klarar inte av mera just nu och så alla tankarna på döden, på Kim all saknad jag känner, att ångest och allt packande, men det är ju tacksamt för jag orkar inte tänka så mycket då jag grejar med det. Nu snart är det teve dags igen och det är onsdag så det är naturligtvis snacks och blodig teve, ja 112 samt akutintaget i USA med operationer och massa annat, så skönt att se hur de räddar livet på människor som råkat illa ut eller hur de kan få rätt kroppsdelar som inte sitter så bra efter olyckor, de är så imponerande duktiga. Ja och i morgon har vi beslutat att åka till husvagnen och relaxa där, tar så klart med computern så jag kan blogga och kanske skriva lite på min bok när det blir lugn och ro i själen, behöver komma bort här ifrån också eftersom stämningen är härsk, trodde inte det fanns orsak för otrevligheter vi har ju gjort rätt för oss, inte varit stökiga eller något anat bara sagt upp oss för att flytta, det var ju trevligt tills vi gjorde det. jag är så himla överkänslig för sådant skit också, orkar inte med bråk över huvud taget längre, det finns inte utrymmme för sådant sedan Kim dog, man skall var snälla mot varndra så blir världen en bättre plats att vara på för alla. Vill bara ha lugn och ro och sköta mig själv, skapa min egen oas, en miljö där alla skall må bra och få tillfälle att vara sig själva. Jag skall ta vara på gästrummet och även ha det som ett meditationsrum för det kändes helt rätt för det, det fanns ett lugn i rummet, förra gången vi bodde på torptjärn hade Kim det lilla rummet i lägenheten så kanske var det en påminnelse om just det som gjorde att jag fann ett lugn där inne, skall få en säng till rummet av mamma och pappa så det kändes jättebra då blir det mer ordentligt, mer välkomnande att vara där, hatar att bäddsoffan var så usel att ligga i som den var för vi köpte den för våra gäster men ja nu ska Helena och Robin ha den som soffa i sin sängkammare så den kommer till nytta i alla fall, tragiskt bara att den ska vara så tung att bära så den ska på toppen. men det får rådas bot på det när det är dags för flytt. nej nu ska jag ta kvällen från min blogg och dra mig in i tevesoffan en stund och njuta av tevens lugnande värld. Ha en skön kväll alla goa <3

Mitt i gatan utan större bråska trots att vi kom med bilen gick denna vackra familj så vi fick allt vänta på att de makade sig av vägen sent om sider innan vi kunde fara vidare, vilket också gav mig chansen att ta ett fint kort på dem.