Jag känner att jag har lite energi sedan i går så jag ska börja packa saker idag så det känns toppen, bara att blåsa på i de kartonger vi har så att det kommer ned och på plats och på samma gång ta bort skräp som inte behövs längre. Känns ju bra att rensa bland våra små saker för det känns inget vidare att dra sakerna runt och runt hela tiden. Förhoppningsvis blir detta nu en slutstation för oss för det känns tröttsamt att flytta, att packa och att packa upp igen, har tappat räkningen på alla flyttar nu men vi ska se om inte jag kan räkna, från X:et till egen lägenhet vidare till en gemensam lägenhet för mig och ståle, till vårt första hus, till vårt andra hus, till Spanien, till Deje, till Ransäter, till Västra Ämtervik och nu till Deje. Kallar jag att vara rotlös, min pappa har säkert rätt det finns nog zigenarblod i mig. Det var 9 flyttar på 11 år det så det är säkert som han säger. Men jag har aldrig riktigt känt mig hemma jo i Molkom gjorde jag det men det var bara att sälja innan fogden skulle ta det när firman gick i konkurs så det är väl egentligen humor, där man kunde rota sig ja där gick det inte att rota sig. Kim trivdes i Molkom precis som jag, han hade sitt rum, skolan, skjutsen och allt var inrutat och invant och det var bra för honom, önskar så att det gick att vrida klockan tillbaka till den tiden.

Ja allt är inte så enkelt tyvärr, livet går inte på räls och just nu är det jobben som inte går på räls, de få som svarar har gått vidare med andra sökanden, jag är 47 år vad kan man vänta sig, jag är överviktig de drar sig för att anställa en som mig, det stod även i senaste fackliga tidningen att de mätt upp och konstaterat att man inte gärna anställer de som kommit upp i min ålder. Så vad ska man göra då? Känner mig inte gammal, är man gammal när man är 47 år och har ca 20 år kvar att arbeta i sitt liv? Vart är vi på väg i samhället idag?

Mitt i alla negativa saker som sker ser jag ändå ett ljus, en framtid en liten strimma hopp, jag saknar Kim lika mycket och det kan kännas hopplöst fortfarande, jag gråter och jag är deprimerad men jag är i en fas 2 av sorgen. All frustration som växt fram inom mig, allt det jag inte kan påverka, min son som är borta och onödigheten i att någon tar sitt liv, att ingen som gör det är frisk, jag har förstått det nu, man gör inte så i ett friskt tillstånd. Jag kommer aldrig att få veta vad han tänkte när han lämnade oss, varför jag inte fick veta att det var så illa, jag kommer alltid att bära med mig en känsla av svek både från min sida och hans och det känns tungt men ändå något jag med tiden måste lära mig att acceptera. Den förtvivlade tomhet, det tapp jag känner, att inte vara hel längre ja det tillhör mitt nya liv nu, tankarna, saknaden, att behöva gå till minneslunden för att besöka min son där han vilar, det ger en känsla av orättvisa, att vara så elakt drabbad av livet. Varför min son? Jag älskar honom, det är inte rätt. Men jag måste intala mig för att orka leva att det tillhör mitt nya liv nu, det har hänt det som inte fick hända någonsin, min son är DÖD, jag måste leva med den vetskapen hur ont det än gör inom mig, det tillhör mitt liv nu.

SÅ älskad, SÅ saknad och aldrig någonsin blir du glömd lilla hjärtat, skickar änglakramar till dig och hoppas du känner dem. Mamma

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...