Testar en mix av svensk bas med en kinesiska influens genom att plocka i glasnudlar, tror det kan bli en riktig hit, det smakar i varja fall gott av den då jag provsmakade, har som bas en halv kålrot, morötter, röd lök, chilipeppar röda x 2, buljong vitlöksmak, lite kycklingfond och fläskkött, lite vitt vin, soja, salt svartpeppar, basilika, timjan och slutligen ett pkt grädde och nu får allt samman koka ihop sig nudlarna la jag i mitten av grytan så de får koka med.

Idag ska jag se på teve, det var en nyhet väl men FBK spelar så man kan inte missa matchen och så har vi börjat se på 24 säsong 7 så man vill ju fortsätta se den serien med.

Behöver ha en del att ta mig för annars blir det för mycket grubbel på loftet och då leder det ena till det andra så jag försöker att sysselsätta mig lite.

Har bakat tårtbotten till min svärsosn tårta som jag skall bjuda på i morgon skall ha med mig hem till dem då jag Grattar Robin och så tänkte jag dottern kunde hjälpa mig färga håret så det blir gjort, har lagt ut färgen i bilen, chokladbrunt, ja jag blir inte grå i alla fall, egentligen så bryr jag mig inte om håret heller men ja jag känner ju att det är fel då andra påminner mig om att göra någonting åt det för att det är grått i botten.

Ska bli gott med mat snart, jag är dödshungrig, maken trode jag var sur då jag hackade grönt men det var stenhårt att komma igenom kålroten så nu kräver det extra koktid, det smällde och bankade då jag skar. Fick en idé om vad jag skulle laga och hastade till verket, hoppas i alla fall han kommer gilla det. Tror jag skall ta mig ett glas vin till det, ja det får bli ett glas vin helt klart, ett som passar till en mustig gryta.

Nu kom min kisse in och han pratar för fullt med oss, han är väldigt egen inte speciellt gosig av sig men söt som en rackare.

Snön smälter undan nu, blåsten tar på den och snart kan man flytta husvagn med, ska bli så skönt. Skall se om min svärson kan hjälpa oss byta däck på söndagen, skall fråga i morgon för vi måste få det gjort nu det tar slut på dubbdäcken och så kan det vara skönt att slippa oljudet ett tag som däcken skapar.

Tänk hur vägarna har blivit nu, så trasiga, hålor och gupp över allt, man blir helt skrämd, tänk vad det tar på bilarna.

Nåja skönt att våren kommit nu i alla fall, det behövs för att lätta lite i sinnet.

Jag kommer nog alltid att hata vinter nu sedan min son gick bort denna tunga vinter, det kommer alltid påminna om tungsinnet jag känner och känt sedan i januari, jag hatar verkligen att känna det så våren är välkommen nu.

Tänker på dig älskade hjärtat, men jag har en ganska bra dag idag trots allt, jag tackar för den och vilar mig i mitt inre. Kramar om dig Kim i tanke och själ, hoppas på att du kan känna det.

Mamma

Solen skiner, jag måste varit utmattad för jag sov till över 11 och jag vaknade med en kraftig huvudvärk, jag har haft det nästan varenda dag sedan du försvann nu.

När jag kom ned stod det folk på gården för att hämta hö, jag känner mig inte bekväm med springet som är här av hyresvärden och av folk han känner, kanske är det stillheten som borde finnas här som inte finns, jag har tom funderat på att sätta mig i en lägenhet slippa klippa gräsmattor slita med allt som finns runt omkring mig, bara få vara, skriva, blogga.

Jag vet inte, egentligen så vet jag varken ut eller in just nu så det är bra med det.

Har ingen inre ro inom mig alls.

Ena stunden helt tom, andra i panikångest, känns som man inte ska få luft.

Sorg, återhämtningsförmåga- känns verkligen inte som att jag har någon alls just nu, jag som alltid varit så stark, men tiden rinner på som en flod rinner, tiden bara rinner förbi för alltid, på samma sätt som du försvan då du tog ditt liv älskade Kim. Du bara rann förbi mig, försvann för alltid.

Herregud allt jag trodde du skulle göra i ditt liv, jag tog dig för given, hur kunde det få ske, älskade lilla Du, hur kunde jag bara gå och tro saker om vår framtid, jag borde ju ha levat Just Då.

Jag bär sådan ångest inom mig, det är så svårt, det är så starkt och det sveper i väg mig som en tromb tar med sig hus. jag önskar ju Kim att jag varit mera vaken, mera rädd om dig, varit mera med dig på riktigt, gett dig mera tid, jag önskar en massa som aldrig kan ske, men jag bär ju sådan ångest över att vår framtid aldrig kommer att ske.

Jag skriver sakta på din bok och det känns bra, jag har en tanke på dig i allt jag gör, i hela min dag.

Jag tänder mina ljus, de lyser ständigt för dig. Jag undrar ibland vilken symbolik de vill ge, de är så viktiga så något måste ske, kanske är de en länk till dig, kanske kan du verkligen känna dem, älskade lilla hjärtat.

Jag måste haft en mardröm i natt, jag har tvinnat och farit runt och runt, men jag minns inga drömmar längre, tabletterna tar bort dem. Jag läser en bok om drömmar just nu och jag saknar mina även om de ibland kan vara svåra.

Jag får ge det tid, jag får ta en dag i taget, då orkar jag en bit på väg och jag hoppas det blir bättre, jag måste tro att jag blir bättre igen, men just nu är det så tungt Kim, att mista dig är så tungt.

Tänker så ofta på det vi inte har mera, på det som inte kan bli och det blir så tungt inom mig, men jag kan bara inte låta bli, jag sörjer framtiden.

Jag vet att jag borde glädjas den, men den skrämmer mig, känns som att jag ska släppa taget och bara försvinna där i, att inget betyder någonting mera.

Jag är så vilsen, ledsen ingenting spelar roll, det känns som om allting är över, det längsta jag kan titta är husvagnen, den ger trygghet, en liten framtid.

Fattar inte men jag vill inte ha en massa folk runt mig känner mig inte trygg, vill ha egen atmosfär, det får kännas hur tokigt det vill jag kan ändå inte göra något åt det. Det bara ÄR.

Att mista sitt barn, det är värre än det värsta man kan inbilla sig av ondska, av smärta, av allt som finns där i.

Jag önskar jag slapp alla svarta tankar som fyller mig, men jag kan inte hjälpa det för de bara kommer, du tog glädjen med dig på din resa älskade lilla Kim, lämnade mamma att dö inombords. Jag känner det som att dö en bit inombords, jag har så svårt att förstå - Du är faktiskt borta Kim, idag, i morgon, för alltid och det gör så ont att jag ibland vill dö.

Men så tänker jag på de som behöver mig, jag stannar, jag hämtar lite kraft, tack gudskelov för att de finns alla som älskar mig, för jag kan inte ge dem den smärta du gett till mig, att mista Dig är så hårt, inget kan någonsin göra mig så illa mer. Konstigt att det var just du som var så mån om oss alla som gav oss den smärta som är så otroligt svår att fatta, du ville oss alltid gott, men du gav mig smärtan som får mig att drömma mig bort till Nangijala med dig. Det är inte rätt.

Vi skulle haft ett liv här tillsammans Vi alla, du och jag.

Herregud vad jag saknar dig mitt älskade lilla barn, ja du blev 17 år men för mig var du lillen och så får det vara. Du är så älskad, du är så förbannat saknad.

Mamma

Jag ger dig en vit ros älskade hjärtat, för du var ren och vacker som en vit ros, även om du älskade röda rosor så tycker jag att den passar dig i alla fall för du var vit som snö, ung och i själen en underbar och vacker kille.

Jag har skrivit lite på boken om dig, om aspergers och livets falluckor, våra falluckor. Den skall handla om dig det är huvudsaken, så du får leva vidare. För jag tror det är så att om man inte försvinner ur tanken, så lever man vidare, bara någon har en tanke kvar att ge dig så finns du kvar att läsa om dig så får du ditt eviga liv, trots att du flytt till Nangijala lilla hjärtat.

Sjukskrivningen gjorde att jag känner mig lite bättre till mods idag, jag kan släppa panikångesten som uppstår över att gå ut just nu, kanske jag får min tid så att jag kan kliva ur denna sorg stark som en oxe.

Jag vet så väl att du inte ville att jag skulle vara ledsen eller att jag skulle bli illa behandlad, du var mån om mig Kim, jag vet att du älskade mig och det känns så bra, önskar bara jag sagt det oftare till dig att jag älskar dig, att du var betydelsefull, men jag trodde tiden var evig för oss, förlåt mig detta lilla Kim.

Jag önskar mig en andra chans trots att jag vet det är omöjligt, men saknaden är också omöjlig och den känner jag så då hoppas jag ändå att det skall gå på något sätt.

Min underbara kille jag vill inte det ska vara över för oss, jag vill ha mera tid, mera ljus, mera Dig.

Jag ber dig Kim om det finns möjlighet, dra mig upp ur detta svarta hål, jag önskar inget annat än att komma upp igen, att le och att vara glad.

Såg just Ramsay sitta ute med en sork framför sig, en lek på liv och död. Det är öden, förutsagda kanske jag vet inte. Grymt, naturen är grym den med.

Tänker på dig Kim, varför valde du en sådan grym död, när du ville dö. Hade det inte varit bättre att bara somna in, kanske dumma tankar men jag tänker så i alla fall, kan inte hjälpa det, fattar inte varför du tog ditt liv heller, men kanske var det inte för oss andra att förstå.

Plågar mig själv bara.

Snön börjar smälta undan nu och det känns skönt, snart kan vi dra iväg husvagnen, det blir bra att få som en sommarstuga, skrivarstuga, slapparstuga.

Konstig man är va, man vill alltid bort någon annanstans, eller är det bara jag?

Lyssnar på Hoppets Röst en skiva av Tomas Di Leva, jättebra låtar, känner dem inuti mig, de ger mig tröst. Tycker om honom och Kent de har rört långt inom mig nu när jag varit så deprimerad.

Det är bra med musik, det ger terapi, brukar leta låtar på Youtube och om jag fastnar för någon artist kolla om denne finns på Spotify, så kan man sitta och lyssna på deras skivor sedan, bekvämt.

Jag undrar hur du har det nu min älskade ängel, är det bra där du är, har du funnit frid, får du vila i ro älskade lilla Kim. Jag vill du ska ha det bra...

Jag önskar jag kunnat drömma mig bort till dig, jag är bra på att dagdrömma.

Kanske tänka mig bort till Dig, kanske kan du känna mig nära dig, säga Hej mamma, jag saknar dig med....

Jag ska tacka han där uppe då han kan ge mig frid en dag, att jag kan förstå mig på ditt öde. Det måste finnas ett syft, älskade vännen min att du for dit till himlen. Inte lämnade du oss övergivna här utan en orsak, det gjorde du väl inte?

Saknar och sörjer, tankarna bara möljer, jag önskar få stopp, att bara känna lugn och ro, inte smärtan som gör mig illa.

Älskade Kim om du ändå kunde ge ett litet tecken ifrån dig, om du kunde nå mig, mitt inre, snälla Visa mig då. Jag tror, du vet jag alltid trott.

Ge mig mitt liv, ge mig ro, ge mig frid. Du kan göra det jag vet.

Saknar dig så livet rinner ut ur min kropp och själ. Älskar dig i evighet.

Alla kramar i världen sänder jag dig.

Mamma

Jag är så trött, var uppe 07.00 skulle vara på läkarstationen till 08.00 så det var bara att göra sig klar och sticka iväg det. Jag talade om precis som jag känner att det är jobbigt att vara social, att träffa människor, att jag tänkt självmordstankar, känt mig trött, huvudvärk hela tiden, inte har någon ork, ser inte glädeje i livet sedan du gick bort Kim det är så tungt.

Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli så illa däran för någonting, men jag känner mig bara så slut. Ångestattacker, du kommer ju inte tillbaka, det är för mycket helt enkelt, jag känner mig avdomnad i huvudet, trög.

Du skulle stannat Kim, en mor behöver sina barn lika mycket som barnen behöver en mor, det är bara för svårt att mista dig, jag får mörka tankar och det är inte bra alls, jag vill ju komma igång och leva igen, som innan du dog, det är inte rättvist att det skulle bli så här.

Jag undrar så ofta på vad du tänkte på när du gick upp och hängde dig, vad hände? Tänkte du på mig, på dina systrar, på din kärlek, jag tänker så ofta på allt detta, varför Kim?

Jag vet du vakar över oss nu och gudarna ska veta att vi behöver det. Jag bryter fortfarande ihop och gråter helt plötsligt, jag får panikångest då jag inte kan klara av tanken på att du inte kan uppleva saker mer, jag får stänga av mitt inre för att stå ut, titta på korten så att minnena gör att det känns som du finns kvar.

Mitt liv stannade då du gick vidare till din himmel och i den aspekten har det bara gått 3 månader sedan du dog en kort tid som är lång ändå på något underligt sätt. Det är en lång tid att inte höra något enda ifrån dig och att veta att det aldrig mera kommer ske det är bara för mycket för mig, mitt inre går i kras.

Jag vet att jag svamlar Kim, men jag har blivit sådan, jag får inte ihop saker längre, jag lever ett eget liv, lite innesluten har jag blivit av min sorg.

Ja läkaren fattade och sjukskrev mig tills dess att jag skall träffa ordinarie läkare igen den 21/4 sedan får vi väl se vad det blir, jag vill ha en kurator att prata med, får se hur det blir ska prata med läkaren om detta.

Men man vill visst inte prata med dem som haft självmordstankar, men jag behöver prata om allt som skett för att må bra igen, bara prata med de som kan ge mig nya infallsvinklar och som kan få inblick i det jag gått igenom med min son, tiden före din död och tiden efter. Alla uppslitande bråken som fanns i vårt liv. Jag kan bara hålla tummarna att det går att få en samtalskontakt, det är mitt behov.

Jag fortsätter skriva Kim, massor, jag bloggar och jag skriver varenda dag, saknar dig, tänker på dig och mitt hjärta värker.

Jag har så svårt att verkligen ta in att det inte går att träffa dig någonsin mer, att du älskade lilla Kim är borta, död.

Jag fann din bruna tröja, det var Lailas Kim som lånat den av dig, jag har den hemma nu så den är kvar ligger på min hylla.

Vet inte men jag vill bli frisk igen, jag vill inte vara sjuk i själen, det känns bara så jobbigt att inte kunna ha något att ta på, att sätta fingret på, jag ser inte sjuk ut men känner mig sjuk inombords.

Mina tankar vilar hos dig Kim och då jag träffar dina systrar blir jag glad igen, men de kan inte sitta med mamma hela tiden, de har egna liv, du vet med barn och allt, så de har inte tid med mamma varenda dag.

Men jag ska kämpa mig tillbaka även om det blivit ett bakslag just nu, min kamp är inte över på långa vägar, jag ska leva igen, se allt med glädje det lovar jag Kim.

Just nu såg jag att nötskrikorna sitter på gräsmattan och äter av mina utkastade limpor, de är så fina att titta på. Ja kanske är våren på väg nu, solen skiner i alla fall idag och det känns bra. Jag ska ta några rader på din bok idag. Måste tänka på vikten med för jag har ont i knäna men jag får fortsätta försöka gå på bandet, gå så jag går ned, har aldrig vägt mer än jag gör idag. det är en belastning för det hjälper till att jag inte mår så bra.

Nej jag känner att min blogg bli gnällig, vill egentligen inte det ska var så. Jag vill visa världen vilken underbar kille du var, att du gjorde så att andra mådde bra, att du var charmig och glad.

Jag saknar dig lilla hjärtat, varenda sekund, varenda dag.

Älskar och saknar dig i evighet sedan ses vi igen Kim.

Mamma

Idag har jag varit en tur till min dotter i grums och vi hade med oss våfflor, grädde och Grattade Lailas Kim som fyller 24 år på fredag, det var trevligt.

Väl hemma så lagade jag till tjocka revbenssjäll som vi hade bröd och chips till samt vitlökssås, det blev jättegott och så tittade vi på första finalmatchen mellan Färjestad-Skelefteå och FBK vann med 5-4 så nu står det 1-0 i matcher. Skönt att de vann.

Har pratat med läkarstationen om mera sjukskrivning, ska till dem i morgon och träffa läkaren, det blir en akutläkare då och inte den jag skall ha egentligen men jag har fått tid till honom också den 15 april så det känns bra.

Jag har haft tunga dagar och jag vill inte det skall gå åt fel håll så det är bäst att kolla med dem, kanske få en kurator att prata med så man tar sig framåt.

Konstig känsla att känna sig så stympad och svag, jag som annars är en stark person, jag har som ett paket fetvadd i huvudet, dryg, saktfärdig och jag får panik av att behöva träffa folk, skitjobbigt, det är inga känslor jag känner mig bekväm med, jobbigt. Gråter fortfarande hipp som happ och igår bröt jag ihop totalt, jag kunde inte kontrollera tårarna de bara rann och rann, som från ingenstans blev det bara för mycket, sorgen, saknaden, tanken på att aldrig mera få se min älskade lilla Kim.

Idag har det varit bättre men jag har ändå känt det kunna vara nära samma utbrott som igår, jag har fått gå undan och klämma tillbaka tårarna, en gång inne på affären och en gång hemma hos min dotter. Jättejobbigt att vara så klen som jag är nu, men saknaden efter min son är så förbaskat tung.

Har behov av ensamhet, men den finns inte att finna,  på samma gång har jag behov av människor som älskar mig.

Jag är så glömsk, kan inte koncentrera mig ordentligt och då flera pratar fattar jag ingenting, känner mig helt dum.

Jag kan bara tänka på att min son är borta och att det gör ont, jag hatar att inte få mera tid, jag klarar inte av det, tanken gör mig tokig. Trött.

Nu ska jag snart natta, ska upp tidigt till doktorn i morgon. Tänk att för bara ett par dagar sedan trodde jag att jag var på grön kvist, kunde börja jobba och så faller allt igen, jag orkar inte ta mig an känslorna, kampen.

Vi får se vad han säger i morgon, vad de kan göra, jag vet inte, kanske förmedla en kontakt med kurator som jag kan gå hos och prata, jag tror att jag behöver prata med någon utomstående om det som finns inuti mig, ångesten, tankarna, allt, känns inte som man orkar förklara för de som finns runt omkring hur illa man känner sig.

Jag vill min son skall leva och det är en dröm som aldrig kan uppfyllas.

Ja vissa stunder mår jag så dårligt att jag måste fråga mig vad för ett liv jag har, är det värt alla plågorna, allt det onda att leva. Vad är meningen med livet då det kan ske sådant här?

Jag fattar inte varför.

Just nu har jag så ont, jag var på youtube, jag lyssnade på dig då du sjöng, men så såg jag din egen sida där, du la ut en annons den 15 december för att få folk att köpa windows 7 installationen, XBOX spel och massa annat du var kunnig på, det var en mycket välarbetad annons och då jag såg datumet bröt jag igenom, herregud det var 2 veckor före din död, du var full av liv, livslust, planer på en framtid, det tog så hårt, det knockade mig. Jag står inte ut, en sådan ångest jag upplever, jag vill komma efter, stackars min älskade lilla kille så ensam du måste varit.

Jag kunde inte hålla tårarna inom mig längre det bröt för mig då jag såg din annons där ute, min kunniga goa och intelligenta kille. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket, jag blir helt tokig av det här. Att se hur du levat , allt du kunnat bli, allt som är borta nu, borta från mitt liv. Jag har så svårt att klara mig, det är så tungt.

Jag är stark då jag orkar Kim, bara då jag kan just nu är jag så svag att jag knappt orkar stå. Herregud min son är död, du är borta för alltid Kim, jag är så trasig, ingen kan nog förstå.

Jag skulle skriva på din bok men jag orkar ingenting, jag är så slut, livet är ingenting. Varför, jag undrar varenda dag, Varför Kim stannade du inte kvar?

Jag har ingen aning om hur jag skall klara mig i mitt liv, det är svackor så djupa att jag försvinner helt ner i som nu jag famlar runt, men finner ingenting att ta tag i. Sådan smärta, den är inte av denna värld, jag saknar mitt barn, jag saknar DIG älskade Kim.

Mamma

Jag hälsade på hos mamma och pappa idag och på skänken stod ett foto jag inte har så jag tog ett foto av det, la ut det på facebook. Jag vet inte längre vad jag ska prata om, eller vad jag ska göra när jag hälsar på dem, jag tänker på dig, på alla somrar du tillbringat med dom i Eda, jag vet att du hatade mormors ägg och att de inte gillade dina skateskor, de förstod sig inte på nymodigheterna och ville inte du skule vara klädd så hos dem, de ändrade lite på din identitet det gillade du inte, fast det fanns massor du tyckte om som att vara med morfar ute, att köra gräsklipparen den åkbara, att snicka. När du var mindre plockade du kottar för pengar, du rensade gården på kottar och då blev det bums godis för pengarna. Min lilla gottegris.

Saknar dig Kim, livet får inte plats längre, det tar plats att leva önskar jag vetat hur allt skulle kunnat bli då hade jag bromsat allt, det hade inte fått bli så här, att vara utan dig, vi hade haft mera tid. Jag vet att jag dagdrömmer, sållar saker i mitt inre och sparar energi, jag försöker leva.

Jag såg årets första tussilago i dag, det kändes bra. Ett tecken på liv, ett tecken på vår, snart närmar sig tid att plantera.

Jag fick bänken tillbaka av Helena så vi kan ha den här ute i trädgården du satt på den och rökte då du hälsade på hos henne, varenda gång, jag har satt ett gammalt bord vid den så vi kan sitta där och se lite solglimtar, dricka kaffe. Kanske kan du sitta bredvid?

Jag önskar jag haft ett annat liv, så jag slapp mista, det gör så overkligt ont att mista Dig, jag är kall inuti, kall Kim.

Löven blåser runt på gården, ser ut som råttor som kilar förbi, det börjar komma fram gräs här ute, det är blött, kladdigt., men det kommer bli fint då det blir grönt, så skräckfylld tanken är att du aldrig kommer uppleva detta mer, att du aldrig kan komma att vara här på gården, att tiden är förbi.

Vårat datum har gått ut. Du kommer inte gå barfota i gräset mera, springa runt, bada och ha kul, det gör så ont, jag orkar inte tänka på det mer.

Lilla hjärtat, varför kunde du inte bara bli?

Jag tänker på det jag föresatt mig att göra, det blir bra, jag ska lyckas för din skull.

Jag ska med all kraft göra det möjligt för dig att stanna i människors närvaro. Jag vet inte Kim men det känns så otroligt viktigt för mig att du aldrig glöms bort, jag vill inte man skall glömma, jag vill människor skall tänka på dig, hur du var, det du gjorde, sorgen det innebar. Jag vill hjälpa andra att förstå, lilla hjärtat kanske kan du hjälpa mig då? Ge mig styrka från din plats i himlen, ge mig kraft att orka, ge mig tecknen som gör att jag kan skapa ett liv, snälla Kim jag ber dig.

Nu ska jag sätta igång med maten, snart kommer Helena och Robin hem vi får se vad vi ska göra, prata en stund, dricka kaffe, äta en bit.

Tänker på dig hela tiden älskade Kim, så förbaskat hårt mitt liv blev, jag vill så ofta ge upp för så fort jag tittar upp slås jag ned, kära hjärtat jag kan inte fatta att du för alltid kommer vara borta, det är bara så orättvist att kärleken inte räckte till.

Mamma

Ja älskade Kim jag får ofta känslan av din kärlek, jag tror du försöker ge mig den, fast jag är så svår att nå, jag skall vara mera öppen nu, känna efter inte tvivla för vår skull.

Det är kväll igen hjärtat, vi tog en tur med bonusbrorsan till Deje han skulle hem och så var vi och hälsade på hos Helena, vi tog med oss mat dit så vi åt middag tillsammans. Ståle gjorde green curry gryta med ris igår, jag vet ju att du älskade det tog ju samma mat varenda gång där på kinan i Torrevieja.

Sedan drack vi kaffe ett tag innan vi åter for hem, Nicklas kom också upp men sedan så gav vi oss alla av. Helena hade känt lite förvärkar i natt, lilla gumman har inte så väldigt långt kvar, ja 6 veckor men arbetet skall väl börja på lite.

Hon saknar dig jättemycket, sin lille (storebror), du skulle stannat, du skulle varit kvar. Vi behöver dig Kim, att du inte tänkte så.

Du skulle oavsett vara så stolt över din syster nu, hon är så fin med sin mage, foglossning har hon fått så hon har ont av det men hon är en sådan underbar mamma. Jag tror nog du kommer kika till henne då och då och se så att allt blir bra.

William pratar om dig då och då, senast häromdagen då din syster var ledsen då sa han som så att du nog var med Ulla(hans gammelfarmor) uppe i det blå.

Du har många gamla som kan ta hand om dig där uppe, det är värre för oss som finns kvar. Jag har det tungt lilla hjärtat, den tid jag har kvar är viktig att leva men ändå så känns det så omöjligt att leva mitt liv utan dig, jag önskar att du kom tillbaka, det vet du redan om.

Tiden går, jag ber dig lilla Kimpan tänk på din mor, ge mig tröst lilla hjärat för jag är så ensam och ledsen, känner mig som ett vilset barn inuti.

Dimman har lättat upp nu, tog två dagar men det känns skönt, det har varit så grått. Ringde mormor förut, ska hälsa på dem imorgon, hon tänker på dig.

Jag funderar på allt vi inte hann med, jag hade velat så mycket mer, vi skulle ut och äta och vi skulle gå på bio bara vi två, jag är så ledsen Kim, jag svek dig så.

Saknar dig hela tiden, det är tufft, gör så ont. Jag önskar jag kunnat måla grafitti då hade jag gjort en tavla till minne av dig, man jag kan inte få till det.

Älskade kimpan om jag kunde göra något för att få mera tid för oss två, jag vill inte mista Dig, jag vill inte du ska vara i det blå.

Jag har läst en massa och en del säger du är på jorden att himlen är på jorden fast i en annan frekvens, är det så?

Har bestämt mig för att göra det jag kan för att du skall få ett evigt namn, det är du så värd, jag måste göra det, jag måste, jag vet att jag kan.

Jag har lagt upp hur jag vill det skall vara, en start men nu skall jag skriva blad efter blad.

En del har jag skrivit på mina bloggar, en del har jag satt färg på. Du skall vara kvar lilla hjärtat mitt, kvar hos mamma i mitt hjärta och för alltid på mina bokblad.

Jag skall sätta fart och göra ett skelett, ja det kallas så en grunduppställning, man måste börja någonstans och då sätta ramar på allt så man vet vad man skall hålla sig till, jag ska ta mig tid att göra allt jag kan för du ska vara kvar hos oss alla i evinnerlig tid.

Tänker på saker som inte blir igen, som jag aldrig får tillfälle att göra nu när du inte längre är med oss här, med mig. Jag vet inte men jag har tagit så hårt stryk av livet denna gången att jag helt enkelt skiter i utgången, jag bara är. Det kvittar liksom, jag har kämpat år efter år i motvind, men nu blev det orkan och jag trillade liksom in i ögat och kan inte riktigt ta mig ut. Jag är en fånge i egna tankar, det blir inte bra mer. Du är inte kvar, jag kan inte ändra på detta, jag kan inte ställa allt till rätta, du är död hur jag än gör.

Önskar jag orkade fatta att jag skall leva med det här, men jag hittar på egna utvägar för att slippa tampas med smärtan, gömmer mig i medvetna luftbubblor som smäller en efter en. Det blir dag, det blir kväll och det blir morgon igen. Det är mitt liv numera, mitt liv älskade Kim.

Tänk att livet kan vara så bräckligt och skört, att det kan försvinna denna minut, allt beror på händelser, ögonblick och vilken smärta vi utsätts för, jag tror det kallas öde, vilken skit.

Jag är så trött på allting nu, kampen jag fört som lett mig hit, jag klarade ändå inte göra gott, vad var syftet då?

Att jag skulle nosa på lyckan och sedan trilla ner i skit, att mista mitt barn. Min kamp är över, jag har kämpat klart, jag ser inte syftet längre, det är helt enkelt så att ingenting är längre underbart.

Jag kan nog upplevas väldigt negativ, men jag är inte det, jag är realist, jag har fått uppleva så mycket i mitt 47 åriga liv att andra skulle storkna om jag gav dem en giv, jag behövde inte mista mitt barn, jag behövde inte straffas mer, jag levde för kärleken, för barnen och barnbarnen, jag hade gett mitt eget liv i hans ställe.

Tiden är ute, snälla Kim hjälp mig nu, jag är så ledsen och utom mig av sorg, behöver känna din närhet om så bara för en enda minut.

Ge mig ett mirakel, ge mig tid...

Jag älskar dig hjärtat, för alltid.

Mamma