Förlåt mig för mina hårda ord i gårdagens blogg, men det är de kära nyvunna vännerna ni skaffat i era liv som påtalat allt som sades i föregående blogg. Jag har bett Ståle kontakta alla myndigheter för att det är vägen för att få hem sakerna efter Kim själv har jag inte orkat. Sakerna skulle hem så Ni syskon skulle få dela på dem, själv var jag/är jag endast intresserad av teckningar och sånger som kan ge mig tröst i mitt fortsatta liv. Även hans dator som nu Nanna kallar sin skulle hem. Det är svårt att behöva slåss om sådant här mitt i den sorg man bär men sedan kan det ju vara försent och då får ni inget minne av honom, då är han oåterkalleligt borta. Nu lät de mig förstå att du skulle ha allting och jo jag har följt era ord på nätet, era konversationer allas hat. Men dina systarar delade hans liv, de fanns där i dem och jo jag slåss för dem tills jag dör.

Från botten av mitt hjärta älskade sonen min så ber jag om Förlåtelse för det som nu skett. Jag ber dig också att Förlåta mig för att jag inte räckte till att skydda dig då du var liten, jag är så ledsen för detta men jag kan inte ställa om tiden och göra om någonting. Jag älskar dig och dina syskon och JAG ÄLSKADE KIM, kvittar vad kära släkten och alla tror för JAG VET!!!

Jag har varit och tagit farväl av min son, bett honom förlåta mig för att jag inte förstod att han behövde mig. Att jag inte fanns där hos honom när han var så nere. Inget på denna jord kan lindra det jag känner eller den skam jag känner för att jag svek mitt barn, men jag förstod ju inte, trodde jag gjorde det han ville att jag skulle göra. Jag strök honom över håret och smekte hans hand och talade om att jag älskar honom och att jag kommer efter en dag. Kändes så svårt att se honom, men ändå så underbart att kunna ta farväl på riktigt. Han var min lille kille men nu såg han ut att vara i 30 års åldern, blå och kall. Vet inte hur jag skall känna mig och under tiden fortgår släktens klappjakt, det skickas självmordsbrev och Kims dagboksurklipp till de gamla för att de skall ta avstånd från mig, för att jag skall hatas. De slåss redan om vem som skall ha sakerna efter Kim och är redan lovade att få hans saker. I morgon görs en polisanmälan på allihop, de som mordhotat mig och alla som förtalar mig och alla som ger sig på mina barn. Kan inte tiga stilla mera nu. Jag hade bara tänkt att få några teckningar, kanske läsa vad han skrivit osv, alla saker efter Kim är vi fullkomligt ense om att de skulle delas upp mellan barnen som minne över deras älskade bror. Men nu tror man jag är ute efter pengar för att jag vill att hans saker tas om hand. Han var min son, jag var ensam vårdnadshavare och han var 17 år gammal. Tror ni er ha rätt till hans saker? Jag ger mig aldrig, ingen tar ifrån mina döttrar rätten att få sakerna efter sin bror och det bråkas om detta, allt jag var rädd för är att det skall raderas saker från hans hårddisk, eller att hans livsverk skall försvinna.

Tar kontakt med advokaten i morgon så får de ta hand om det här tillsammans med polisen. För resten av er har jag några varma ord, ni försöker säga att mina döttrar ansvarar för Kims död, andra stunden att jag och Ståle Gör det, men Kim valde att ta sitt liv för egen hand. Ja han var trasig på grund av det förflutna, det är vi alla för all framtid. Ni tror er komma undan med att ge er på sörjande människor, ALDRIG!!!

Andra ställer ultimatum om att folk i deras närhet skall bryta kontakter med de som stöttar varandra, annars får de stå själva, fy faan i en sådan här stund skall man värna om varandra, hjälpas åt att ta sig igenom allting. Ni behöver sannerligen aldrig mer titta åt mitt håll kära släktingar, jag har inga bröder eller andra släktingar, inga njurar till snyltare, ingen mat till er andra. JAG VILL ALDRIG MERA VETA AV ER!

Ni har hängt ut mig på Internet, ni har dömt mig och låtit mig mordhotats, vad är ni för människor? -Ni låter bli mina döttrar, tittar inte åt dem någonsin igen.

Ni står där och känner er så jävla präktiga, men var i helvete har ni varit INTE i KIMS liv i alla fall. Fattar ni att ni försöker få två underbara flickor till att ta sitt liv nu, är det ert nästa mål med er förbannade häxjakt som ni håller på med??

Att du Jeanette tog första bästa tillfälle i akt att förstöra mitt och de andras liv ja det förvånar mig inte, det är det enda du någonsin varit bra på. Kära bröder till er har jag kommit och bett om hjälp och ni har bara avböjt, frågade inte vi er kära bror om min älskade Kim fick bo hos dig då han ville tillbaka till Sverige, för att jag ville han skulle ha det bra? Vad hände? Han var för besvärlig för dig, du ville inte och orkade inte ha med honom att göra och nu rättfärdigar ni er själva.

Det finns ett ord för sådana som er" AVSKUM"

Låt oss vara ifred, respektera för faan ett DÖDSFALL i alla fall, JAG HAR MIST MITT BARN, JAG HAR MIST MIN SON!!!!! Håll er undan oss.

Vi har aldrig gjort er andra någonting, vi har funnits för er alla.

VART VAR NI????????????

Här är lite ögonblick fångade av min kamera. "Carpe Diem

"                                                                  Älskar dig för evigt, min underbara son.

Då har man vaknat till ännu en dag av saknad och sorg. Har varit till Fonus med kläder till Kim och hans Nalle som han fått av sin pappa och mig och som han sparat på i alla år. Idag skall jag träffa honom en sista gång på denna jorden. Det är många blandade känslor, rädsla,sorg, men framför allt gör jag det för att få en förankring och så känner jag att jag måste ta farväl genom att se honom. Så många hårda ord sägs om mig och mina döttrar och min make just nu, så synd att man inte förstår vilka vi verkligen är, men de får hållas med sitt hat allihop för mig finns bara saknad och sorg. Älskade lilla Kim varför valde du denna vägen, varför tog du inte chansen att prata med mig. Jag önskar så, att jag kunnat vrida klockan tillbaka och sagt dig om och om igen att jag älskar dig, inte för att orden uteblev för jag sa det många gånger att JAG ÄLSKADE DIG!

Men för att få dig att förstå att det verkligen var sant, min älskade son.

Inte trodde jag att du skulle försvinna och jag vara kvar här men Du valde det här istället. Det är så tomt att inte kunna följa dina ord längre, att inte kunna prata med dig på msn. Men Du valde att ge dig av och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag har rätt om en fortsättning på andra sidan, att du finner frid där och att dina släktingar tar emot dig och kramar dig istället för oss som inte längre har denna möjlighet. Många tycker nog jag är knäpp som skriver på nätet, men för mig är detta ett sätt att inte gå under och kanske kan det hjälpa andra att öppna sina sinnen, att säga det man vill ha sagt till de man har kära i livet, innan det är försent. För mig är det enda sättet att bearbeta den sorg och saknad jag känner efter dig och som andra säger att jag inte har rättighet att känna, min kära älskade Kim, min älskade son.

Jag hoppas att du hör hur jag skriker inuti , hur det smärtar mig att du tog ditt liv. Alla som står där ute och säger att jag är en dålig mor, säg mig NI, vem har inte trätat med sina barn, men slutade de älska dem för det? Ja det har hänt oss alla, så mycket och jo såren är djupa så djupa att min son tog sitt liv, jag är ledsen och jag säger Förlåt och jag har sagt mina barn Förlåt så många gånger både i ord och i handling, men NI är inte där och kan höra. Jag har gjort allt de senaste 10 åren för att alla skall ha det bra, men ni drar klockan tillbaka igen och vill upprepa allt, så eran dom låter enligt följande: En gång fel, alltid fel, känns detta igen. Vart har ni varit de senaste 10 åren av våra liv? - Jo, ni vill inte ta ställning eller ni vill inte blanda er i, eller ni vill inte hjälpa till ,eller och eller om och om igen, känner ni igen er? Skall säga er alla som fylls av ert hat och ert raseri att även om Kim senaste tiden börjat tänka en massa och led av en svår depression och att vi senaste tiden INTE haft en bra relation, gör det inte att våra liv tillsammans varit skit. Vi har haft det fantastiskt, vi har gjort massor ihop som mor och son. Jag älskar min son för evigt och han vann mitt hjärta den dag han kom till världen, jag räckte inte till: FÖRLÅT; FÖRLÅT; FÖRLÅT!

Alrig mer kan vi skratta och le ihop, prata om det vi gillar, aldrig mer kan vi umgås och ha det mysigt ihop, men jag har minnena. Vad har ni?

Inget kära släkten, för ni gav blanka faan i honom, så gråt era tårar nu, för ni fanns inte där för honom när han behövde någon, lika lite som att jag fanns där när det hände. Men jag pratade på msn, vad gjorde ni? Gluttade på hans liv och var nöjda. Ni hycklare, pratar om att jag är en dålig mor, ja jag har varit en dålig mor tills för 10 år sedan, då tog jag mitt förnuft till fånga och gjorde allt för att förändra livet, relationerna ja precis allting, men ni sitter och dömer. USCH!! För er finns det ingen räddning alls!!!

Nu kryper de fram ur sina hålor, nu luktar de AS, de vittrar och vittrar för att försöka finna syndabockar. Men det finns ingen sådan nu, det finns en olycklig liten kille som tog sitt liv, som trodde han var övergiven fast han inte var det. Alla är så snabba att döma, bodde NI under vårat tak? Alla är så snabba att säga sanningen, Bodde ni under vårt tak? Kan ni verkligen säga SANNINGEN?

Glimtar och fragment, sammansatta sanningar eller ska jag säga inmatade sanningar. Ni har ju redan skrivit det själva, att föräldrar kan mata in sanningar i huvudet på sina barn, sådant kan man i fosterhem också, eller tror ni att jag har fel?

Jag har inte lust att dra upp mitt liv igen till allmän beskådan, jag tvekar inte för att jag inte vill att alla skall veta utan för den rimliga orsak att jag har gått vidare med mitt liv och för att ni ta mej faan inte har ett skit med mitt liv att göra. Jag gråter över min son,jag gråter mig till sömns och tänker på allt han måste ha fortsatt att känna och som jag inte förstod. Jag gråter över att jag inte förstod så att jag hade kunnat hjälpa honom. Inte för att det är försent, utan för att han var värd det. Utav den enkla anledning att han var  min son och jag älskade honom. Jag har försökt och försökt men jag förstod inte vad han behövde, jag är ledsen och jag ber till Gid att förlåta mig detta. Men ni är inte mina domare, ni är inte Gud. Jag tvekar inte en secund på att ni sett min son gråta sig till sömns, men hade ni en tanke på att hjälpa till för att han skulle få en bra relation med sin mamma. Nej, ni bestämde er för att jag var rutten och sedan fick det rulla på.

Ni kan inte Ta ifrån mig min kärlek till min son, inte i detta livet och inte i nästa.

tycker synd om er som har så liite empati, så lite förståelse, och vad anbelangar mina döttrar har vi pratat och pratat och pratat och vi älskar varandra. vi är en familj, inte på mina villkor, inte på era villkor utan på ramar byggda av kärlek till varandra. Vet inte vad jag skall säga, ni vill ändå inte förstå något av det, ni har ju Kims ord. Varför har ni hans ord, för att ni spädde på???? För att ni inte ville medla mellan en mor och en son? - Känner ni inget litet sting när ni hör detta?

Nåja synd att ni skall förstöra Kims ljusa minne och ta allt det vackra och ge det en glans av smuts, när vi alla kunnat minnas min son med glädje och ljus. Jag träffar min son igen, jag är övertygad och då skall jag inte låta honom gå förlorad, att jag får leva med mina demoner i detta livet för att jag inte räckte till, kan inte ni påverka, vare sig med era elaka ord eller era sk. sanningar.

Aspergers syndrom

Personer med Aspergers syndrom har stora svårigheter att förstå avsikten bakom andra människors beteenden och de uppfattar många situationer på ett annorlunda sätt.

Enligt Gillberg (1997) är Aspergers syndrom idag ett av de mest omtalade tillstånden inom psykiatrin. Patienter inom vuxenpsykiatrin som man tidigare haft svårt att diagnostisera, har visat sig ha Aspergers syndrom. En del har tidigare fått någon annan diagnos. Många som har huvuddiagnos  Aspergers syndrom har också ADHD-symtom.

En studie gjord av Agneta Nydén (2000) vid Göteborgs universitet visar att barn med autistiska drag har en mycket god förmåga att se detaljer, har ett konkret tänkande, men stora svårigheter att se sammanhang och helheter. Barn med Aspergers syndrom är ofta språkligt begåvade men har i övrigt likheter med dem som har "klassisk autism". Nydéns studie visar att i princip alla barn med autism kan testas redan från två års ålder vilket man inte tidigare trodde var möjligt. Testresultaten var också förhållandevis stabila över tid.

Begreppet "theory of mind" innebär förmåga att tillskriva människor mentala tillstånd och kunna föreställa sig hur de tänker och känner, d.v.s att själv förstå verkligheten och förstå hur andra uppfattar den. Med "theory of mind" kan man föreställa sig hur andra tänker, reflektera över sina egna tankar och beteenden samt förstå avsikten med andra människors handlingar. En person med autism förstår inte att andra människor har ett inre liv med tankar och känslor. En person med Aspergers syndrom förstår detta men förstår inte hur andra tänker och känner. En distinktion mellan Aspergers syndrom och autism är gradskillnaden i "theory of mind" enligt Tore Duvner:

"barnet med autism lever i sin egen värld, medan barnet med Aspergers syndrom är i den här världen men på egna villkor"(1998 s.102)

Symtom

Redan som barn har många med Aspergers syndrom en störd sömnrytm, lider av bristande uppmärksamhet och är överaktiva. Eller tvärtom att de är stillsamma, har dålig kroppslig följsamhet och stirrande blick. En del beskrivs som ovanligt snälla och lättskötta under spädbarnsåret, kanske de varit ovanligt nöjda med att bli lämnade ifred. Den stillsamma och försiktiga gruppen gör inte mycket väsen av sig om man håller sig till invanda rutiner.

Ny morgon, solen skiner ute, och det ligger på plus, snö har rasat från taken så det ligger en massa snö nedanför uthusen. Tänker på Kim och saknar, önskar han vore här så jag fick prata med honom, se honom le igen, men han är borta och det känns så tröstlöst, så tomt.

Men det måste ju finnas en fortsättning, en andra sida, så jag vet att jag får se honom igen en dag för det finns så mycket som var osagt. Dagarna kryper framåt, han har varit borta i 8 dagar nu och sorgen tär inuti oss alla, han var så älskad min älskade son, så fruktansvärt älskad av oss alla

Jag tänker och tänker, vad hade jag kunnat göra på annat sätt, en del saker kanske men andra saker hade jag gjort på samma sätt igen och igen. Så mycket om det finns i denna svåra stund, men till ingen nytta mer än för att förstöra sinnet. Han är ju borta och jag kan inte få honom tillbaka igen.

Jag ber varenda kväll, men jag får inget svar. Man måste vara stark. Man måste ju vara stark.

Snart måste jag jobba igen, snart måste vardagen ta vid igen annars klarar vi inte hyra, el och pellets.

Begravningen? Hur ska jag få pengar till begravningen? Så jobbigt att ens behöva bekymra sig om detta. Hoppas Fonus kan ge svar på om det finns en försäkring via skolan, jag vill ju att han ska ha en vacker begravning. Så mycket tankar, så mycket man vill skall vara perfekt, min kära älskade son.

Jag känner mig som en zombie, går upp, äter, tittar i datorn vilka som uttryckt saknad. Det är tomt och jag vill bara skrika: Kom tillbaka Kim, kom tillbaka igen för det finns inget som det är värt att ta livet av sig för, du var ju så ung bara 17 år min älskade son, så mycket fint som skulle komma i ditt liv som nu är släckt.

Det är så ofattbart tomt utan dig, du gjorde så stor skillnad på denna jord och du var älskad, så otroligt ÄLSKAD.

MAMMA

Jag känner mitt i min sorg att jag måste skriva, dels för att själv må bättre och dels för att kunna hjälpa mina nära och kära genom det som sker oss alla just nu.

Någon tror sig veta sanningen, ja min son var deprimerad helt klart annars hade han inte tagit sitt liv så är det och det är en sorg så stor och svart, en sorg som inte behövt bli större. Men ja det skrivs ju om oss, vilka illvilliga elaka människor vi är och varit, men våran sanning är inte den samma som beskrivs i Kims sista sanning. Min son hade Aspergers syndrom och hans värld var inte som våran värld, han hade det alltid svårt, svårt i skolorna han gick i, svårt med relationer, svårt med precis allting och mötena var otroligt många. Vi gick i över 3 år hos psykologer för att få hjälp att handskas med honom på rätt sätt för att han skulle må bra. Mina barn har bott i fosterhem och det är tragiskt att det skedde, men vi kämpade alla för att allt skulle bli bra och att vi alla skulle läka och radera det som varit, Kim uppfattar det som misshandel om någon höjt rösten eller tagit tag i honom. I hans dagbok talas om slag, men inga slag har getts. Vi förstår inte hans sanning. Vi kämpade alla för att han skulle ha det bra. Vad som en gång skedde är något som numera är sonat genom domstol och inte för andra att döma. Min make som det talas om har inte varit någon vilde som slog i tid och otid, han gav en örfil vid ett tillfälle ingenting annat men då har Kim gått på offensiven före och allt det här har varit uppe hos psykologerna vi pratat med, min make kämpade för att Kim skulle ha det bra och agerade som en far, kämpade med skolorna och stod upp för honom då han kränktes. Vi ville byta omgivning, börja om ett helt nytt liv och flyttade en tid till Spanien, trodde han skulle må bra av att vara själv med oss, få all uppmärksamhet men efter en tid ville Kim tillbaka till Sverige och sin pappa, jag tog alla mina krafter för att orka släppa iväg honom. Vi pratade över nätet och på telefonen och strax där efter flyttade vi tillbaka hem men Kim fortsatte bo med sin pappa, vi fortsatte prata och träffas. Kim förändrades, blev vuxen och vi kände varandra inte längre på samma sätt min lille kille började röka, tatuerade sig, började dricka och leva ett vuxenliv jag beslutade att han inte kunde flytta tillbaka till oss då då vi inte längre levde på samma villkor och jag var sjuk, svårt deprimerad för att allt varit så svårt i våra liv, fick medicinering för att klara mina dagar, jag bestämde att jag behövde tid att läka för att vara en fortsatt bra mamma och kim fick bo kvar i Grums men hos pappans frus mamma, vi ville alla kim så väl. Att vi inte orkade men älskade honom det får vi leva med inte behöver vi dras i smutsen för det, inte behöver vi skulden som läggs på oss när vi skall sörja, Kim är ju borta för alltid och hur det än är så var inte sanningen så enkel som framkommer av ett dagboksblad eller genom hans sätt att se på det hela, för alla som kände Kim vet hur svårt det var med hans tillstånd "Aspergers syndrom", att saker uppfattas på ett helt annat sätt än för de som är friska. Vi övergav honom aldrig, men han kanske kände sig övergiven, ja jag vet ju inget längre någonting mer än att det är svårt.

Att människor sedan vill göra andra så illa, skapa upplopp av hat, eller ens vara så gemena att de tar hans ord och lägger ut på nätet, -vet ni inte vad en dagbok är??, den är PRIVAT, det var hans sätt att bearbeta sina tankar!

Nåja inget i världen ger oss Kim tillbaka men sanningen ja den skall fram och då även våran sanning. Det frågas om vi inte är tacksamma för att de försökt att rädda min sons liv. Hur skulle vi inte kunnat vara det???? Vill de ha en medalj av oss för att de gjot det vilken människa än hade gjort som varit där.

De klandrar och bråkar för vad ? för vilket ändamål ?

Han var min son i 17 år de kände honom en kort tid. Vi hade det svårt en tid och vår kontakt var inte så bra men veckan innan började vi prata ordentligt igen och det kändes så skönt. Vi var som de flesta föräldrar och barn, vi var ovänner, vi var vänner, vi bråkade, vi skrattade. Jag älskade min son men hans tillstånd "Aspergers syndrom" gjorde det svårt med relationen. Så fort vi sågs kramades vi, skrattade, pratade och var mor och son och vi älskade varandra. Jag förstår verkligen inte varför andra känner att de behöver leka domare. Då man är deprimerad borde man få riktig hjälp, inte att andra skall leka låtsaspsykologer, sanningen är aldrig så enkel att den endast sitter på en sida myntet och om någon tror det är den verkligen bra dum och det är bara att beklaga.